Hägglunds hockeykrönika:
Det är missarna som gör det
”Det är missarna som gör det, det är missarna man minns…” Någon som kommer ihåg den udda dängan som Wille Crafoord sjöng i melodifestivalen för tio år sedan? Nog för att schlager och Elitseriehockey sällan har mer gemensamt än att schlagern brukar sno hockeyns lokaler, men här har vi en text som verkligen stämmer in på de inom hockeyn avgörande faktorer som ofta glöms bort: Missarna.
Att hockey i mångt och mycket handlar om tur, flyt och marginaler är känt sedan länge. Men det är inte bara de berömda marginalerna som avgör – det är missarna som gör det.
Och där är vårens SM-guld ett lysande exempel.
Faktum är att de svenska mästarna Modo kan tacka en rad av egna misslyckanden och olyckor för bärgandet av bucklan i våras.
Ta här en närmare titt på vad som i efterhand framstår som en medveten värvningsstrategi för att bygga ett guldlag:
- Värvningen av hemvändaren Pierre Hedin: Här hade Modo ett kontrakt klart med finske backen Tommi Kovanen, men värvningen gick i stöpet på grund av en tvist mellan Kovanen och hans finska klubb. Kort därpå dök i stället Hedins namn upp på marknaden.
- Kontrakterandet av Kristian Kuusela: Att ge sig in i striden om guldskytten, som avgjorde båda de sista finalmatcherna, hade aldrig ens blivit aktuell om inte Andreas Salomonsson åkt på en skada som – trodde man – innebar slutet på hans säsong.
- Värvningen av målvakten Karol Krizan: Slovaken, som var en helt avgörande faktor i slutspelet, var i själva verket något av en nödlösning sommaren 2005. Modo hade kontrakt över nästa säsong med en viss Tommy Salo, som dock valde att bryta sitt kontrakt och senare stack till Frölunda.
Även denna säsong verkar mästarna ha fortsatt på den inslagna vägen att misslycka sig till framgång. Ironin slog en nästan av stolen i tisdags, när Modo slog redan nämnda Frölunda med 2-1 och Modos nye artistspelare Patrick Yetman låg bakom båda hemmalagets mål.
Efter Yetmans fyra mål på lika många matcher hyllas Modos sportchef Erik Holmberg som ett fullkomligt scoutinggeni, men vad som inte ens nämnts i sammanhanget är att Yetman inte var förstavalet.
Nej, långt in på sommaren förde ”Ecke” diskussioner om nytt kontrakt med amerikanen Justin Morrison, som dock valde att i stället gå till – just det – Frölunda.
Justin debuterade sedan mot just det lag han nobbat, och gick poänglös av isen efter att ha sett sin ersättare i Mododressen, en okänd kanadick från norska ligan, dominera matchen och fixa segern åt hemmalaget.
För varje sådan lyckad värvning som görs i Elitserien – i synnerhet när det handlar om en kille utan alltför stora meriter sedan tidigare – är det förstås sportcheferna som lyfts fram som de stora genierna. Jag misstänker dock att herrarna Holmberg, Loob, Sundlöv, Norberg och allt vad de heter håller tummarna lika hårt som fansen varje gång det är dags för ett nyförvärv att göra debut.
För att vara sportchef måste i mångt och mycket kännas som att spela på travet:
Du kan läsa på så in i norden och åstadkomma en så genomtänkt analys att relativitetsteorin bleknar i sammanhanget, men när du väl satt dina spikar och startskottet går är det bara att knäppa händerna och be för att satsningen ska slå väl ut.
I hockeytermer kallas bakgrundsforskningen för scouting och startskottet går när ett nyförvärv gör debut, men vädjandet till högre makter torde vara detsamma.
Och kanske ber de ibland också, desto mer skamset, för att diverse svenska stjärnor som försöker slå sig in i NHL inte lyckas alltför väl..
För hur gärna vi än skryter med att Elitserien är världens näst bästa hockeyliga, så är det ju också en liga som är helt beroende av misslyckanden bland de talanger som prövar lyckan på andra sidan Atlanten.
Krasst uttryckt består exempelvis hela Linköpings fruktade förstakedja av sådana missar; tre killar som samtliga vänt hem efter misslyckade sejourer på andra sidan pölen.
Vissa (läs: Weinhandl) efter fyra säsongers pendlande mellan NHL och farmarligan, andra (läs: Surovy) utan att ha spelat en enda match.
Spelare som blir desto mer lyckade på svensk mark, och som förgyller såväl det egna laget som Elitserien i stort.
Undrar om FBK-fansen ens vågar tänka på hur Färjestads 2000-talsera som ständigt topplag skulle ha påverkats, om det inte vore för att lagets store ledare Jörgen Jönsson vantrivs i NHL så till de grad att han återvände hem till Värmland efter en enda säsong?
Samme Jönsson och hans Färjestad kan också tacka Björn Melins miss i den avgörande semifinalen mot HV71 2006 för att man till slut fick lyfta Le Mat den våren…
”Columbus var en sopa, det vet vi allihopa, han seglade till fel provins. Det är så lätt att man glömmer, att det är missarna man minns…”
