Hägglunds hockeykrönika:
"Hockey är religion – på riktigt"
Det är inte varje dag man skriver en krönika och lyckas få sagt allt man ville säga redan i rubriken. Hockey och annan lagsport ä-r religion, gott folk. Härmed utfärdas en liten varning: när du väl läst klart detta kommer du aldrig mer att se den klyschan på samma sätt.
För att riktigt pränta in det från början så tar vi det igen: Hockey är religion.
På riktigt.
Inte som i att ”hockey är jättepopulärt här i Storsta” eller att ”allt kretsar kring hockey här i Byhåla”.
Nej, jag snackar om det faktum att hockey och religion faktiskt verkar locka fram exakt samma beteende hos oss människor.
Att det, rentav, tycks vara samma mekanismer som driver ett bajenfan och en muslimsk extremist. Och då är det inte ens en pik emot bajenfansen…
Låt oss dra lite paralleller mellan sport, tro, fans och fanatiker:
Föreningen:
Trossamfundet. Eller, snarare, sekten. En minst sagt brokig skara människor, som dock förenas av en gemensam sak och kännetecknas av en otroligt stark vi-känsla sinsemellan.
Fansen:
Tillbedjarna, kort och gott. Hängivna och alltid villiga att uppoffra sig för vad de tror på.
Arenan:
Kyrkan, så klart. Här samlas alla tillbedjare, och här uträttar man själva kärnan i verksamheten. Av många ses det rentav som en skyldighet att närvara så ofta man bara har möjlighet…
Klubbmärket:
Den religiösa symbolen. Faktum är att Frölundas logga fyller samma funktion som kors, halvmånar eller sikhernas turban. Lagens fans betalar gärna extra för ett klädesplagg med klubbloggan på, och tack vare att varje klubb har sina egna färger och symboler kan man lättare känna igen andra tillbedjare man möter.
Psalmer och hymner:
De flesta lag har någon kampsång just för det egna laget… och hur crappy den än låter blir de glada av att lyssna på den. Hjärntvätt, kallas det.
Fanor och pensionerade tröjnummer:
Här snackar vi ju helgondyrkan rakt av. Personer som uträttat något väldigt hedervärt för sin religion eller sin klubb belönas med en egen dag i almanackan eller en gammal tröja i taket.
Autografer, spelartröjor och dylikt:
Inget annat än moderna reliker! Förr såldes Jesus fingerknotor lite här och var, nu är folk beredda att betala multum för en udda handske som Mats Sundin har svettats i.
Klacken och kören, matcher och gudstjänster, slutspelstid och festhögtid, SM-bucklan och den heliga graalen, påven och Lars Glennert… listan tar aldrig slut.
Hockey är religion, men just därför dras den ju också med såväl troendets harmlösa egenheter som med dess betydligt mörkare sidor.
Till och med impulserna att tvinga sina motståndare och rivaler att konvertera finns ju där – även om det så vitt jag vet ännu inte är några Moraiter som dragit ut på korståg till Leksand för att omvända alla leksingar till Moradyrkan.
Dessvärre lurar ju också våldstendenserna där under ytan, och ibland också utanpå, när bråkmakare använder lagandan som ursäkt för att misshandla och starta upplopp på samma sätt som deras religiösa fanatiker i alla tider använt religionen som dålig ursäkt för samma sak.
Den kärlek och vördnad som sektmedlemmarna (…alltså fansen) hyser för sina representanter kan också lika snabbt växla till hat om dessa sviker. För nej, det är absolut inte okej att vända sitt lag ryggen. En gång med, alltid med. Det gäller såväl fans som spelare, och avhoppare ser man inte med blida ögon på.
Varifrån låter detta bekant, tycker ni? Scientoligin? Knutby? Luleå Hockey…?
I de allra flesta fall utgör hockeydyrkandet bara en gullig lightversion av det som försiggår inom extremistiska rörelser, men vissa gånger är gapet däremellan inte hälften så stort som man skulle önska.
När Mikael Renberg får ta emot hot och en Jonatan Hedström-docka dinglar hängd från en bro i Skellefteå, så ligger det verkligen inte långt från de flagg- och dockbränningar som når oss från mellanöstern genom TV-rutan.
Det är sådana tendenser vi måste vara på vår vakt emot.
Hockeyn har dock en stor fördel där, i och med att den från början vilar på en helt annan grund än den som religiös extremism har vuxit fram ur.
För medan religionen alltid har levt på sin egen viktighet, så lever hockeysporten på att den ju, helt enkelt, är så himmelskt helvetiskt rolig.
