Hägglunds hockeyhörna: Var går gränsen?
Efter den senaste veckan är det en specifik fråga som dyker upp om och om igen: Var går gränsen? Mellan en het närkamp och ett simpelt slagsmål – eller mellan en regelrätt tackling och ett misshandelsfall?
Hockey är i mångt och mycket sin egen, slutna arena; ett samhälle i samhället med sina egna regler och lagar. Innanför isrinken råder undantagstillstånd från flera av de riktlinjer som vi annars följer.
Det är helt okej att i full fart braka in i varandra och slå varann till marken – så länge det bara görs öga mot öga.
Det hör också till att vråla diverse könsord mot personer som man aldrig ens har talat med förut.
Ingen höjer ens på ögonbrynen om du skulle hamna i slagsmål därute. Tvärtom kan sådana små illgärningar inte sällan uppmuntras av åskådarna. På läktaren råder nämligen ett liknande undantagstillstånd, och att 5000 pers samfällt vrålar ”SLÅ HAN PÅ KÄFTEN!”… ja, det hör liksom till.
Även om det skulle bli stort rabalder ifall samma män, kvinnor och barn skulle ställa sig och uppmuntra ett slagsmål ute på gatan.
Alla dessa gränser är sannerligen en intressant historia. När man från läktplats i kör skanderar att Ledin eller Jämtin är ett j-vla svin kallas det supporterkultur – på parkeringen 50 meter därifrån kallas det hets mot folkgrupp.
Vad gäller slagsmål kan konstateras att ett sådant i entréhallen kallas misshandel, att det på ståplatsläktaren skulle kallas supporterskandal, att det på isen nedanför inte ens brukar ge ett matchstraff såvida du inte kastar handskarna, och att om två spelare ryker ihop i båset… ja det är då det blir något slags gränsfall.
Detta var ju exakt var SAIK:s Thomas Larsson och Brynäs Daniel Widing hängav sig åt häromsistens, och det var där som folk började bli lite förbryllade. En rinkfajt är en sak och ett gatuslagsmål en annan – men vad fanken är en båsfajt?
Klura på den.
Den förlängning av gränserna som sker på en hockeyplan ställer sällan till med några problem, eftersom alla inblandande är medvetna om vad som gäller.
Det finns dock tillfällen där det uppstår en viss splittring mellan den del av oss fans som rättar sig efter hockeyns tumstock och den som följer det vardagliga livets linjal.
Patric Blomdahls tackling på Viktor Lindgren var en rejäl krock både mellan de två och mellan våra olika gränsdragningar för vad som kan vara rätt och fel.
För lika väl som vi vet att tacklingar hör till på en hockeyplan, lika starkt känner vi att det borde vara något fel som begåtts när en kille blir tacklad medvetslös. Att en svår hjärnskakning skulle kunna orsakas i enlighet med regelboken är helt enkelt en tanke som det är omöjligt att förlika sig med. I det här fallet blev Ju Blomdahl först friad av domaren och sedan fälld av disciplinnämnden – ett tydligt tecken på hur svår den där gränsdragningen är.
Så länge det spelas hockey lär gränsfallen finnas där – och som spelare, ledare, funktionär eller fan kan du inte göra annat än att försöka vänja sig.
