Hägglunds hockeyhörna:
Mysteriet med osynliga orsaker
Hur mycket kan en spelare betyda för ett lag? Teorin säger att en tjugondel av ett team inte borde göra särskilt stor skillnad, men i praktiken tycks den förbluffande ofta inte vara värd ett ruttet lingon. Och när en teori fallerar är orsaken nästan alltid densamma: Man har utelämnat en eller flera viktiga faktorer.
Det finns åtskilliga exempel på fall där små förändringar utgjort skillnaden mellan natt och dag. Brynäs, exempelvis, är på papperet nästan till förväxling samma lag i år som i fjol.
Men ute på isen gick man över sommaren från att vara ett lag som länge nosade på de främsta topplatserna till ett sjunkande skepp med bottenkänningar under kvalstrecket. Den enda, stora skillnaden var inför säsongen att man bytt ut Nicklas Bäckström mot Pavel Brendl – samt, förstås, att Tommy Sjödin gått och blivit ännu äldre i år igen.
Dock; det räcker förstås inte som förklaring för en så total scenförändring.
Samma mysterium gäller för Modo och deras knackiga höst. Laget har inte tappat många tongivande spelare från fjolåret och de som värvats borde inte göra laget sämre, direkt.
En förklaring kan säkert vara mättnad – Bucklans Baksmälla, om ni så vill – men sett till spelet är det just offensiven som har klickat.
En flank av fansen skriker efter en målskytt, men de kommer dessa att fortsätta med ända tills forwardsbesättningen utgörs av fjorton snipers. De skrek efter en målskytt i fjol också tills Per-Åge Skröder visade sig vara en. Inför hösten värvades dessutom Wernblom och skottade sig snabbt upp i målligaledning, men flanken fortsatte att efterlysa "en målskytt" tills Yetman dök upp och satte fyra strutar på fyra matcher. Nu ropas det efter en sniper t-i-l-l – trots att laget är bättre rustat på den fronten än någonsin. Den enda sniper man tappat från i fjol, Kristian Kuusela, anslöt ju först i februari och Modo producerade bra under hela grundserien även utan honom.
Problemet sitter förstås inte i att det saknas målskyttar, utan att de man har inte levererar på toppen av sin förmåga. Det där är ett korttänkt sätt att resonera på som återfinns inom alla klubbar och deras fanskaror, vare sig det handlar om målvaktsspel, försvar, anfall, power play, box play, hemmaspel, bortaspel eller något annat.
Man tenderar att angripa symtomen i stället för vad som orsakat dem.
Orsaken till det är, förstås, att de där bakomliggande faktorerna råkar vara så hiskeligt svåra att sätta fingret på. I Modo kan man tänka sig att laget bland annat saknar sin offensiva speluppläggare på backsidan, Tobias Enström som nu gör succé i Atlanta Thrashers.
Den som vill ha en allomfattande förklaring får dock leta vidare.
Sista lag under luppen, Frölunda Indians, är lite av ett kapitel för sig. Mysteriet här är väl snarare hur två olika upplagor av en så dyr och stjärnspäckad trupp kan misslyckas två år i rad. Vad är det som saknas från de gyllene åren dessförinnan? Man har varken lidit brist på kompetenta tränare, centrar, ytterforwards eller backar – även om de erkänt starka kort, som de två senaste säsongerna värvats till backsidan, mycket sällan har hållit den klass som det förväntats av dem.
Personligen känns det som att den nedåtgående spiralen egentligen började samma höst som man tappade Henrik Lundqvist i målet – liksom Frölundas storhetstid ju började i samma ögonblick som Henke slog igenom.
Ibland kanske skillnaden mellan att vara ett guldlag eller ej inte är större än så: att man tappar den målvakt som gjorde sina utespelare så trygga att de vågade spela sitt spel fullt ut.
Fria från den osäkerhet om präglat Indians spel både i år och i fjol.
Men ofta, betydligt oftare än vi tror, handlar det nog inte ens om spelarnas hockeykvaliteter och hur de presterar.
Ett segerkoncept kan lika gärna hänga på en ledartyp som alltid sa rätt saker när det gick tungt – eller kanske en ilsken brunkare som tände hela laget med en smocka när det som bäst behövdes.
Kanske en glad skit som lockade alla till skratt inför tredje perioden.
Eller en medelmåttig spelare, som dock tränade så hårt under varje pass, sommar som vinter, att han omedvetet drog med sig alla sina lagkamrater och höjde moralen utan behöva att säga ett enda ord.
Egentligen har jag ju inte den blekaste aning om vad jag snackar om, då jag i princip aldrig befunnit mig ett omklädningsrum utan att vara utrustad med block, penna och portfölj.
Sanningen är förstås att vi som står utanför och ser på inte vet ett smack om vilka stämningar och strukturer som utvecklas inom de där svettlackade väggarna.
Vi kan bara spekulera – och försöka att göra det så gott vi kan.
