Hägglunds Hockeyhörna:
Fan som i fanatism
Du har just börjat läsa en krönika på SvenskaFans. En sida av fans, för fans och dit det nog ytterst sällan förirrar sig någon läsare som inte själv är ett stort fan av ett eller flera lag. Här kommer därför en liten hyllning till fanfenomenet – men också en text om dess plus såväl som dess minus.
Först av allt: Jag älskar fans. Det gör nog alla som skriver här, inte minst med tanke på att vi är stora fans själva, och den kärleken borde verkligen klubbarna också känna. Ta bort medlemmarna från klubben och publiken från arenorna, så ser du ganska snabbt hur kul det blir utan fansen. Jörgen Jönsson, med en förmodad månadslön på två- till trehundratusen, skulle snarare ha fått betala två- till trehundra kronor i månaden för att få spela om inte fansen fanns där.
De, som finner det så underhållande att se honom åka omkring på fruset vatten med pinne och gummiklump, att det gladeligen betalar hundratals kronor bara för att han ska fortsätta göra det.
(Undrar om den affärsidén någonsin har slagit unga idrottstalanger, förresten? Att ta betalt av pappa om han vill se din senast inlärda fint låter som ett utmärkt sätt att dryga ut veckopengen…)
Poängen blir, hur som helst, att vi fans är klubbarnas viktigaste tillgång. Och vår kärlek till våra lag gör oss samtidigt till de kunder som bekostar verksamheten.
Ändå är det ganska sällan som vi har äran att behandlas med en ”kunden har alltid rätt”-attityd av våra klubbar, eller hur?
Inget stort problem, i och för sig, eftersom det är något som de flesta av oss är helt ointresserade av. Vi vill bara få följa, stötta och älska våra lag, det är allt.
Det som gör det hela lite intressant är dock att det är just detta, det faktum att vi är så fanatiska i vårt gillande, som gör att vi inte alltid tas på allvar. När du handlar på Lindex, Clas Ohlsson eller ICA (exempelvis köttfärs) är det så enkelt som att du slutar med det om du inte är nöjd, och det vet ju också handlarna om. Vår kräsenhet tvingar dem att jobba desto hårdare för att hålla oss nöjda. Det problemet har inte våra klubbar – helt enkelt eftersom vi som ä deras kunder råkar vara alldeles, alldeles f-ö-r (fan)tastiska.
Ja, att köpa en plastvimpel i souvenirshopen ser vi inte sällan som en behjärtansvärd sak… och ingen annanstans hittar du kunder som är så himla trogna som oss.
Som kommer tillbaka vecka efter vecka och år efter år… för när kärlek uppstår mellan ett fan och dess lag, då är den förälskelsen på livstid.
Något som varit uppe tidigare i denna hörna är likheten mellan hockey och religion, och till det hör ju, inte minst, det faktum att du som supporter inte kan välja att börja eller sluta älska ett lag – lika lite som du kan välja att börja eller sluta tycka illa om ett motståndarlag.
Det är en stor del av tjusningen med supporterkulturen, men när man tänker efter så innebär den ju faktiskt också att hela grejen är bortom vår kontroll. Vi k-a-n helt enkelt inte sluta att älska vårt lag. Även om du egentligen inte har råd kommer dina sista slantar att gå till biljetter, och hur dåligt det än går för laget så kommer du likt förbaskat att finnas där i hallen för att bevittna den ena plågsamma utklassningen efter den andra.
Plus, förstås, att du kallt får räkna med att må skit varenda gång som laget torskat (hur gärna du än skulle vilja koppla bort det…) i resten av ditt liv. Grattis – du är ett riktigt fan!
Vi är alltså, skrämmande nog, hela tiden styrda av fa(n)sliga tvångstankar… och det är ju verkligen inte så lätt alla gånger.
Särskilt inte för de genuint äkta hardcorefansen.
Själv kallar jag mig ett stort fan, men inte ett vansinnigt stort sådant. Dock; den skaran är man ju också bekant med – och då med betoningen på just ”vansinnig”.
Ni vet, de där (du kanske är ett själv?) som känner sådan patriotism att den helt enkelt inte ryms inom sitt eget område.
Om vi säger så här: Att reta upp sig över motståndarklacken under match är en sak, och att under arbetstid skälla ut folk för att de håller på helt fel lag är en annan.
Hör du till dem som inte kan ha en polare som håller på ett annat lag än du?
Som frågar ut en ny bekantskap om vilka lag han gillar innan då frågat vad han heter?
Och som skulle överväga att säga upp dig om du måste ta order av en chef som sympar med ärkerivalen?
Eller som på fullt allvar tycker att kriminalisering av alla andra lag än ditt låter som en bra idé?
Sök i så fall hjälp innan det är för sent! Ta kontakt med ditt lags tränare eller lagkapten och anhåll om tillstånd att ha människor av ”fel sort” i bekantskapskretsen.
För alla är vi lika mycket värda – och det inkluderar ju faktiskt FBK-fans också.
