Hägglunds hockeyhörna: "Det bästa som hänt europeisk hockey... eller?"
I veckan presenterade Internationella Ishockeyförbundet detaljerna kring den satsningen på hockeyns eget Champions League, som går av stapeln till hösten. Det är ett storslaget, fascinerande och kittlande projekt som presenteras. Ja, hockeyns Champions League kan bli det bästa som hänt sporten i Europa… eller?
Nej, ingen skulle bli mindre förvånad än undertecknad om profetian i rubriken slår helt fel ut. För lika lätt som det känns att hitta plus och fördelar med satsningen, lika lätt är det att hitta brister, fel och faror med projektet om man är på det humöret.
Och det är det onekligen många som är.
De påpekar att Elitserielagen ändå alltid skämmer ut sig mot utländskt motstånd, att det har gjort försök förr – misslyckade sådana – och att ingen i Sverige ens bryr sig om någon Europaliga.
Det enda som egentligen talar för en succé är väl egentligen att det vore så himla trevligt om så skedde. Drömmen om heder och ära (…och fett med cash, förstås) på en ännu större arena än Elitserien är nog för att förblinda den bäste.
Trots att jag inte ha mycket till mage är magkänslan ganska högljudd i det här fallet:
Hockeyns Champions League har all potential i världen att bli hur häftigt som helst.
Kanske rentav det bästa som hänt ishockeyn i Europa – och, under alla omständigheter, det absolut största.
Visst vore drömmen om Sverige och Elitserien genom någon form av mirakel plötsligt kunde ta upp kampen med NHL och förvandlas till världens bästa liga, men vi vet att det aldrig kommer att ske.
Ska hockeyn i Europa kunna hävda sig gentemot NHL krävs det att man börjar samarbeta mer över gränserna, och om det finns någon lämplig ände att inleda en sådan långsiktig process i så tror jag att hockeypamparna faktiskt har lyckats hitta den i form av satsningen på hockeyns alldeles eget Champions League.
Jämfört med vad vi är vana vid i Sverige så handlar Victoria Cup, som turneringen kallas, redan från starten om så stora proportioner att Elitserien tycks krympa ihop och skrumpna bara av att man läser om planerna:
- I stället för att klämma in turneringen före, efter eller mitt under seriespelet pågår den jäms med detta, från åttonde oktober till dess att den sista finalen avgörs den 18 februari.
- De två främsta lagen från varje stor hockeyliga i Europa kvalificerar sig till turneringen, som via gruppspel, semifinaler och finaler vaskar fram Europas bästa lag.
- Bara att kvalificera sig för spel i turneringen innebär 2,5 miljoner till klubben.
- Varje vunnen match drygat ut klubbkassan med ytterligare 400.000 kronor.
- Finalspel ger 4,5 miljoner kronor.
- Finalseger ger nästan 10 miljoner.
Genom kvalificeringsystemet, där grundserievinnaren alltid är garanterad en plats i cupen och där en andraplats också ger biljett om ettan sedan också skulle ta hem slutspelet, kommer också hela grundserielunken att få sig ett uppsving när lagen på den övre halvan få mer att spela om – minst två och en halv mille, närmare bestämt.
Inte konstigt att man börjar drömma lite. Om turneringen bara överlever sig själv under de första, kritiska åren skulle 2008 kunna ta plats vid sidan av NHL-startens 1917 som ett av hockeyhistoriens mest klassiska årtal.
40 år fram i tiden skulle man sitta och delar med sig till den yngre generationen av sina suddiga minnen från åren då det inte fanns något hockeyns Champions League.
När det största en svensk klubb kunde vinna fortfarande var en futtig SM-titel i den egna, interna ligan, och när den dåvarande Europacupen mest sågs som ett stopp på vägen mot SM-slutspelet…
Men så har vi, återigen, det där gnagandet som tränger sig på i bakhuvudet. Om det inte funkat förr – varför skulle det göra det nu? Och om ingen bryr sig idag – varför skulle någon bry sig i morgon…?
