Hägglund hockeyhörna:
Fanskapet i Luleå och andra klubbar
Det här är en krönika om fanskapet i Hockeysverige. Med ”a” som i engelskans ”sad”, alltså – konsten att vara ett fan. Och om hur man missbrukar den rollen.
På sätt och vis är den här texten lite försenad, då tanken föddes efter vad Luleåklacken gjorde uppe i COOP Arena den 23:e februari.
Dock: även om aktionen i sig har hunnit blekna så upphör ämnet i sig inte att vara rykande hett.
Fanskapet – den identitet som ligger i att vara ett fan och en del av en skara som alla strävar mot samma mål – är ju nästan som ett slags medborgarskap. I båda fall handlar det om ett givande och tagande, som förhoppningsvis ska resultera i en vinn-vinn-situation – men reglerna för fanskapet är ju så otroligt mycket luddigare.
Något som man om inte annat märkte när frågan om Luleåklackens beteende delade Hockeysveriges fanskaror i två läger.
För medan det står nerpräntat och klart vilka rättigheter och skyldigheter du har som medborgare, så verkar det i princip inte finna något som alla kan enas om i fråga om att vara ett fan.
Frågan ”var det rätt av Luleåklacken att tåga ut från läktaren?” har i diverse omröstningar på nätet gett ett resultat på ungefär 50-50.
Själv kommer jag inte ifrån känslan av att den aktionen var fel, feg och missriktad på så många olika sätt.
Sänkte sitt eget lag
Fansen ska ju vara de sista som ger upp hoppet, men i en match där Luleå trots allt hade ett överkomligt underläge inför sista perioden sänkte läktarfolket definitivt sitt eget lag genom att tåga ut från läktaren i en för spelarna föga uppmuntrande missnöjesyttring.
Uppgivenheten riktigt syntes när laget sjönk ihop i den tredje perioden – för vad hade de att spela för när deras egna fans vänt dem ryggen? Det är ju i motgång ett lag behöver sina fans som mest.
Och trots att de väl inte finns några supportrar som frivilligt skulle bidra till att deras lag förlorar, så vad det precis vad Luleåklacken gjorde i den matchen.
En slags ond cirkel, när man tittar närmare på det:
- Fansen lämnade läktaren för att de var arga.
- De var arga för att Luleå spelade dåligt.
- I slutperioden spelade Luleå ännu sämre.
- Luleå spelade ännu sämre eftersom fansen hade lämnat läktaren.
- Fansen lämnade läktaren för att…
… ja, ni förstår säkert rundgången. Att fans vill att deras lag ska spela bra, och blir besvikna när så inte sker, är ju fullt förståeligt. Men det gör det ju bara ännu mer obegripligt när samma fans drar undan isen under fötterna på sina egna killar genom att beröva dem på det stöd som är så oerhört dyrbart.
Man skulle kunna säga att den sjätte utespelaren skickade sig själv till utvisningsbåset – hur idiotiskt är inte det?
Ledningens handlingar gick ut över de oskyldiga
Något annat som poängterats efter den där matchen var att klackens ilska ju inte handlade om spelarnas prestationer i sig, utan om att man fått nog av ledningens fasoner och att matchen mot Modo var droppen som fick bägaren att rinna över.
Men rikta då det där missnöjet åt rätt håll, för fasen!
Om det är ledningen ni är missnöjda med – ställ er dagen efteråt och uttryck det missnöjet utanför kansliet.
Eller, som ni ju faktiskt gjorde senare, skriv ett protestbrev.
Låt det inte gå ut över Johan Harju och Linus Omark att deras chefer inte har skött sina jobb på rätt sätt.
Äkta klubbhjärta förpliktigar
De som anser att klacken gjorde helt rätt pekar också på att åskådarna har betalat dyrt för matchen och har rätt att visa sitt missnöje.
Det hade jag köpt om det handlat om logeägare, sittplatspublik eller till och med ståplatsfolket runt klacken – för där handlar det om personer som inte hymlar med att de faktiskt har kommit dit för underhållningens skull.
Ställer du dig bland den röd-svarta, hejande, klappande och sjungande skaran i klacken, däremot – ja, då har du inför allas åsyn gjort ett ställningstagande om att du ska stå där och heja, klappa och sjunga fram ditt lag ända till slutet.
Du har placerat dig i den zon som är varje klubbs riktiga hjärta – och det, min vän, förpliktigar.
Där samlas den elitstyrka av genuint äkta hardcorefans för vilka hockeyn är så mycket mer än bara några timmars torsdags- eller lördagsunderhållning.
Den är deras liv, deras stora kärlek, det som de brinner mer för än något annat.
Står man i sin klubbs klack har man underförstått antecknat sig för allt detta.
Man har ristat in texten ”jag lever för mitt lag” i pannan med lagkaptenens skridsko.
Och man har outtalat lovat att aldrig, aldrig någonsin vända sitt lag ryggen.
Heligt kontraktsbrott
Om man bryter den heliga överenskommelsen är det plötsligt en helt en helt annan sorts fanskap man sysslar med.
Med ”A” som i ”svAg insats”.
Rent och skärt fanskap.
För när spelarna i ett lag börjar tycka att det är lättare att spela på bortaplan, befriade från sin egen hemmapublik – ja, då krävs det ju inget geni för att inse att något inte står rätt till.
Nu stundar inom kort slutspel i ishockey – och där kommer Luleå inte att vara med. Det är nästan frestande att tillägga ”och tack och lov för det” men rättvist vore det verkligen inte. En hel publik, och än mindre en hel region med sympatisörer, kan förtås inte dömas utifrån vad en liten skara på ena kortsidan tog sig för under en enda match.
Bland den oktett som gör opp om medaljerna hoppas jag dock, av hela mitt hjärta, att vi ska slippa se en enda försvinnande ryggtavla.
Oavsett resultaten på isen.
