Krönika: Publikens engagemang
Varför är det så svårt att elda upp engagemang hos publiken i Linköping? Hur kan över 7000 människor under en slutspelsmatch i hockey lyckas låta så lite att man emellanåt tror sig vara förflyttad till teatern eller golfbanan?
Under tiden i Stångebrohallen var publiken i Linköping kända för att skapa ett enormt tryck. När Cluben första gången gick upp i Elitserien sa Lasse Anrell till lokal-TV att "publiken är mer än elitseriemässig". Kul. Men sen dess har något hänt. Alla LHC-supportrar visste att det skulle bli svårare att skapa tryck när vi flyttade in i Cloetta Center. Men enbart den större arenan är bara en liten, kanske försvinnande, del av förklaringen. Vilket blir tydligt när man noterar att i Karlstad, med en snarlik arena, skapas det fortfarande bra tryck hyfsat ofta.
Vad är då problemet? Det är förstås inte helt enkelt att säga. Men om vi börjar med det uppenbara så är det nog så att sittplatspubliken i Linköping helt enkelt inte är tillräckligt engagerade. Dessutom känns det som att det är lite varning för "näsan i vädret" här i Linköping. Det är liksom lite ofint att skräna och skråla. Här spelar nog faktiskt idrottslig tradition in en del, och till viss del den akademikerstämpel som vilar tung över Linköping. Det är skillnad bara man tittar till vår närmaste grannstad Norrköping. Man är lite rädd för att sticka ut på sittplats i Linköping. Och tyvärr har även marginalpubliken på ståplats visat sig lite för fisförnäma för att våga leva ut.
Klacken då? Jo då, dom försöker. Men dels är White Lions inne i någon form av generationsväxling, och interna stridigheter har fått en del av fanatismen att dö ut. Dessutom anser jag att det har varit lite för mycket fokus på hat och hån mot motståndarlagen, och för lite inriktning på att faktiskt heja fram LHC. Det är inte rätt metod för att engagera sittplatspubliken. Men till klackens försvar ska också sägas att dom haft en del motvind i sina försök att skapa drag i hallen. Dels igenom att delar av ståplats fyllts av tråkmånsar som vägrat ta i och sjunga, och dels genom att sittplats många gånger inte visat en tillstymmelse till att ens vilja delta i vare sig ramsor eller applåder. Och när klacken utgörs av kanske 100 personer som verkligen tar i, så låter det tyvärr inte mycket i en arena som rymmer 8500 personer.
LHC själva har inte heller gjort något för att förbättra relationen till sina fans, och det har medfört att många av dom som tidigare stått bakom mycket av trycket har försvunnit från Clubens hemmamatcher. Inte alla, men tillräckligt många för att det tyvärr ska märkas. Vissa har blivit avstängda, och det har varit välmotiverat i vissa fall, men inte i andra. Här har LHC's säkerhetsorganisation en del att fundera på. Ska ett uppsträckt långfinger mot bortafansen verkligen kunna leda till avstängning? Eller är det värt att acceptera en del ont med det goda?
Anfallsriktningen är också något som i hög grad påverkat inställningen hos många fans. Det var en av de viktigaste punkterna för klacken inför flytten till Cloetta Center. Att de blåklädda krigarna skulle göra sina mål med klacken som bakgrund i två perioder var väl ändå självklart? Icke. Istället valde LHC att flörta med resturanggäster och logeinnehavare, och ignorerade fullständigt klackens önskemål. Till skillnad mot t ex Karlstad, där det hela tiden varit självklart att Färjestad ska anfalla mot sin klack. I efterhand gick det förstås inte att ändra på riktningen. Avtalen var ju redan skrivna. Märkligt nog så har det fortfarande inte hänt något trots att de initiala avtalen har hunnit gå ut... Vilket leder mig till slutsatsen att det helt enkelt är viljan att tillmötesgå sina fans som saknas. Vilket naturligtvis är ytterst beklagligt.
Men en av de enskilt värsta händelserna inträffade i höstas. Några riktigt eldsjälar organiserade, för andra gången, "Back in the days". En samling där alla gamla klackdeltagare, och många nya, samlades för att en gång för alla visa Linköping hur läktarkultur fungerade. Biljetterna var inköpta, stämningen på topp, och man tågade tillsammans från centrala Linköping ut till arenan. Upplagt för fest med andra ord.
Väl i arenan blev det dock problem. Bland annat fick inte folk plats på ståplats, trots biljetter. Bråk och hårda ord följde, och ytterligare eldsjälar tröttnade. Utan att gå in på detaljer så konstaterar jag bara att det hela sköttes mycket dåligt av LHC.
En av konsekvenserna av de kyliga relationerna mellan LHC och fansen är att LHC i den fjärde kvartsfinalen tvingades försöka med sponsrade handdukar(!) och uppmaningar från speakern för att få lite liv på luckan på sittplats. Och jag vill inte klanka ner på försöken. Något måste ju LHC göra. Men ska det verkligen behövas i ett slutspel?
Visa istället lite välvilja mot klacken. Hjälp White Lions att rekrytera nya medlemmar. Visa att ni bryr er om fansen. Då kommer ståplats att återigen fyllas på med nya, och kanske några gamla, eldsjälar som kan sprida publiktrycket genom arenan. Låt oss göra det tillsammans, både LHC och White Lions. Släpp prestigen, från båda håll, och etablera ett samarbete på bådas villkor. Då kommer det att hända saker i chockladasken!
Till sist ett ord till alla LHC's sponsorer. Era pengar är otroligt viktiga för att LHC år efter år ska kunna bygga ett slagkraftigt lag. Men hjälp klacken att skydda er investering genom att med era röster bära fram krigarna på isen. Hör LHC-hjärtat slå i bröstet. Det är minst lika viktigt som pengarna. Skippa "domarjävel" om ni inte gillar det. Men prova, åtminstone en enda gång under slutspelet att hjälpa till med ett "heja, heja LHC". Uppmana snubben på stolen brevid att göra samma sak. Om alla gör det så kan jag utlova ett dån som hörs till Resecentrum.
Sjung högt. Sjung Cluben!
