Hägglunds hockeyhörna: Tomheten efteråt
Här kommer en liten reflexion kring sorg, saknad, och tomhet i hockeyhjärtat bland oss stackare, som i säsongens slutskede står utan lag att heja fram, glädjas åt och lida med.
Du vankar runt från september till mars i otålig väntan på att slutspelet ska dra igång – och så, när de äntligen är dags…
…Så är allt över redan efter en dryg vecka.
De cirka 99 procent av ditt liv som kretsar kring hockey har plötsligt ryckts ifrån dig, och kvar står du i ett hockeyvakuum som sånär hotar att sluka dig.
Känns det igen? Om du är supporter till något av de lag som slutade i ingenmansland, eller till ett av de fyra lag som slutspelståget just lämnat efter sig på kvartsfinalperrongen, så sitter du garanterat där med färsk erfarenhet av vad jag snackar om. Ja, anhängare från samtliga elitserielag (utom möjligen FBK-fansen, då…) kan helt säkert känna igen sig i detta.
Vi skulle kunna kalla diagnosen för ”grav hockeyabstinens”. Här följer några av de vanligaste symptomen:
- Känslan av tomhet när du inser att säsongen faktiskt är över redan.
- Känslan av sorg över den gulddröm som just gick i kras.
- Känslan av outhärdlig saknad vid insikten att du inte kommer att få bevittna nästa match med ditt hjärtelag förrän till hösten, när det är dags för någon sketen träningsmatch mot ett finskt bottenlag i mitten på augusti.
- Känslan av längtan till den där sketna träningsmatchen, som tragiskt nog framstår som rena SM-finalen jämfört med ditt nuvarande tillstånd av totalt och högst ofrivilligt hockeycelibat.
- Känslan av ilska över att det ligger en hel sommar fylld av sol, bad, semester och annat elände mellan dig och nästa hockeysäsong.
- Känslan av lumpen svartsjuka gentemot de klubbar som fortfarande är med och slåss om det där guldet – och, förstås, mot de fans som fortfarande håller sina gulddrömmar vid liv.
- Sist men inte minst: känslan av att du till och med börjar avundas de lag som hamnade i kvalserien… – för de får ju åtminstone spela hockey fortfarande!
Du sitter vid radion, hör hur Mora ligger under mot Västerås och suckar ”Ååh, jag önskar att det där var mitt lag…”
Det är först där som många av oss kommer till insikt, och med ett ryck vaknar upp ur vår horribla abstinenstrans.
I det ögonblicket vet du att du har nått den absoluta bottenkurvan på den här sortens trauma, att din desperationsnivå har stigit så högt som det över huvud taget är möjligt och att den värsta krisen är över nu.
Tomheten är fortfarande lika tom och saknaden förblir svår att uthärda – men du har åtminstone fattat att du INTE ska önska ditt hjärtelag till kvalserien.
Ta i stället ett djupt andetag, fyll lite av tomrummet med Silly Season-surr, försök att trösta dig med stundande hockey-VM i kanade och satsa på att hitta andra (futtigare…) värden i livet.
Håll ut – om bara 180 dagar bär det av igen!
