”Herregud, vad är det frågan om?”
Tio lag i Elitserien, hörde jag någon viska häromdagen… Herregud, vad är det frågan om?
De pengar som klubbarna får dela på skulle då räcka till bättre, säger man. Dumförklara mig gärna, för jag måste utan tvekan ha missat något… men skulle inte en stympad serie också per automatik innebära färre omgångar och miljonförluster till följd av minskade publikintäkter?
Antar att man då också skulle bli tvungen att utöka antalet möten per lag ytterligare (sex möten mellan alla lag skulle ge 54 omgångar, om jag inte är ute och cyklar/skrinnar…) och försöka förmå de svenska hockeyfansen att se fler matcher med färre lag.
Är det verkligen rätt väg att gå för att öka intresset?
Det yras också om att lagen skulle väljas ut med hänsyn till ekonomi, publikunderlag och förutsättningar att bedriva Elitverksamhet – i stället för det löjliga påfund som nu råder där sporten styrs på sportsliga grunder…
I så fall vore väl det ultimata en serie med bara HV71, Färjestad, Frölunda och Linköping, som möts 10-12 gånger sinsemellan varje säsong i en stängd liga.
Det talas på vissa håll om att de allsvenska lagen är mil efter elitserieklubbarna, när sanningen är att det är Elitserien som gör allt för att bibehålla och öka den klyftan.
De allsvenska laget får några hundratusen var i TV-pengar, medan varje enskild elitserieklubb festar på arton m-i-l-j-o-n-e-r.
Lägg till att budgeten för spelartrupperna i serien kretsar kring 30-40 miljoner, så inser men hur stor skillnad de pengarna gör.
Hela systemet är konstruerat så att de allsvenska lagen aldrig ska ha någon ärlig chans – så att Hockeyligan ska komma så nära en stängd liga som det över huvud taget är möjligt utan att faktiskt stänga den.
Just därför blir det förstås extra skönt när vissa klubbar ändå lyckas utmana övermakten.
Oavsett om det sker genom en miljonärs inpumpade miljoner (Malmö) eller genom ett enormt lokalt engagemang från publik och föreningsliv (Leksand) så ger det svensk hockeys självgoda ToppTolva en välbehövlig knäpp på näsan.
***
Har det startats någon insamling till Andreas Pihl än? Det brukar ju respektive klubbs supportrar vara snabba att fixa så fort en spelare åker på avstängning och böter… och helt ärligt så är de väldigt få saker inom hockeyvärlden som gör mig mer förbannad.
Herregud, vad är det frågan om?
Vad är det för fel på oss Svenssons, när samma personer som motvilligt offrar max en hundring om året på svältande och aidssjuka (inte sällan med ursäkten att de ”inte har råd” att ge bort pengar hur som helst…) med sådan iver kan hosta upp cash för att stackars killar med miljoninkomster ska slippa stå till svars när de gjort sig skyldiga till misshandel på en hockeyrink?
Det senast dokumenterade fallet var väl ett gäng så kallade goa gubbars insamling till Michael Holmqvist, sedan dennes knytnäve i hög hastighet letat sig ut från avbytarbåset och hela vägen fram till Richard Wallins feja.
Tack och lov gjorde då Holmqvist något som i ett slag gav mig högre tankar om honom än vad jag hade haft innan Wallinattacken:
Han tackade och tog emot, men valde att betala böterna ur egen ficka och skänkte de insamlade pengarna till välgörenhet.
Ironiskt nog gör det ju faktiskt Holmqvists knytnäve till en god gärning enligt konsekvensetiken – för om han inte hade slagit till så skulle ju de där välgörenhetspengarna aldrig ha samlats ihop.
***
Uppsnappat från Morgonsoffan i SVT:
”I dag diskuterar vi slutspelsskägg – misstänkt likt vanliga skägg…”
