Backspegeln, del 3 (05/06-07/08)
I väntan på att LHC spelar sin andra raka SM-final så tar jag med er på en titt i backspegeln. Det handlar om hur Linköping tog steget till högsta serien, och etableringen som ett av svensk hockeys topplag. Denna tredje, och sista, del handlar om säsongen 05/06 fram till idag.
Missat tidigare artiklar? Klickan nedan.
Backspegeln, del 1
Backspegeln, del 2
Tomt efter NHL-stjärnorna?
Skulle de flyktade NHL-stjärnorna släcka ljuset över Elitserien? Det var nog många som oroade sig i alla fall. Själv tror jag snarare att intresset för hockeyn blev än större då en hel del "inhemska" spelare faktiskt tagit plats och visat upp sig trots att serien kryllade av stjärnspelare.
Roger Melin gjorde sitt tredje år som tränare och siktade högt. Den finska hårdingen Sami Torkki värvades till LHC från Lukko Rauma där han tillbringat hela karriären. Backen Andreas Holmqvist återkom till LHC efter en sejour i Nordamerika och forwardssidan förstärktes ytterlige med Jonas Soling.
I truppen fanns också två juniorer som var med för att se och lära. Det handlar förstås om backarna Carl Gunnarsson och Jonas Junland.
LHC inledde serien strålande och toppade tabellen efter 10 spelade matcher med 8 vinster och 2 förluster. Laget gjorde en bra säsong och slutade på tredje plats. I slutet på januari värvades kanadensaren Shane Willis för att "spetsa till laget" inför komande slutspel. Hans insats lämnade en del övrigt att önska i den resterande delen av grundserien, men i slutspelet skulle det bli annorlunda.
"Head's up"
I slutspelet ställdes LHC mot Luleå. Ett Luleå som är känt för att vara oerhört svårslagna på hemmaplan och det var nog många som räknade med sju matcher. Trots den bättre tabellplaceringen för Cluben var det många som tippade Luleå som segrare i kraft av sin större rutin. Luleås "juniorkedja" med bl a Johan Harju och Magnus Isaksson skickade via Aftonbladet en passning till LHC om "heads up". Dom lovade att inte vika ner sig.
Första matchen vanns av Luleå i COOP arena efter att en puck från mittzon smitit förbi Fredrik Norrena. En viss Johan Fransson antecknades för målet. Efter den segern kändes det som att allt fler började räkna ut LHC. Laget tog sig dock samman efter den snöpliga förlusten och vann med 3-1 och hade 1-1 i matcher inför den tredje matchen i Luleå. Den matchen genomfördes prickfritt av LHC och vanns med 4-0. LHC hade tagit ledningen i matchserien, och kunde nu avgöra i två raka hemmamatcher. Så blev det inte. Luleå vann fjärde matchen med 5-2 i Cloetta Center efter en målexplosion i tredje perioden.
Men fokus efter denna fjärde match låg inte på målen. Den stora snackisen var istället de båda slagsmålen under matchens sista sekunder. Det första startades av Patric Blomdahl som direkt på tekning körde över en Luleåspelare och fick både Robin Lindqvist och Johan Harju emot sig. LHC-spelare skyndade till och med blott 9 sekunder kvar av matchen utdömdes fyra matchstraff. Men det var inte slut med det. Direkt efter slutsignalen brakade Martin Samuelsson ihop med Magnus Isaksson som fick ta emot rejält med styrk. När Per Savilahti-Nagander och Jonas Soling samtidigt hade brottningsmatch blev det ytterligare 4 matchstraff. Rena dumheter, eller en markering inför fortsättningen?
Domarskandal i Scandinavium
De följande två matcherna mot Luleå vanns av LHC. Förvånansvärt snälla tillställningar, med tanke på fjärde matchen, slutade 3-1 och 2-7. Därmed var LHC första gången klara för semifinal.
I Clubens första semifinal ställdes man så mot Frölunda. En uppgift vi alla förstod skulle bli otroligt tuff. Publiktrycket i Scandinavium skulle inte göra saken enklare eftersom det är erkänt svårt att få domslut med sig som motståndare i Scandinavium.
Och det blev tyvärr också en domare som stod i fokus när Frölunda vann första matchen i semifinalserien. Huvuddomaren Patrik Sjöberg fegade ur och vågade inte döma bort Frölundas segermål (3-2) som föregicks av en solklar tripping på målvakten Jonas Fransson av Markus Seikola. Skandal är ett lindrigt ord.
Slutspelsnerverna
Andra matchen blev något helt annat. LHC mosade Frölunda med 5-0 och utjämnade till 1-1 i matcher. När man sedan tog hem den tredje matchen, på bortaplan, med 2-1 och därefter vann med 4-3 efter förlängning på hemmaplan så började det pratas om final...
Var det slutspelsnerverna som sen slog till? Det vet vi inte, men LHC blev första lag att tappa en ledning med 3-1 i matcher då Frölunda tog hem resten av serien och skickade Linköping på semester med 3-4 i matcher.
Ändå kunde vi återigen sammanfatta en säsong där LHC tagit ytterligare ett steg framåt, och journalisterna hade i alla fall slutat skratta åt oss.
Tony Mårtensson vann den interna poängligan med 46 poäng (nytt rekord i LHC) och fick sitt definitiva genombrott. Elitseriens poängliga vanns av Andreas Karlsson (HV71). Serien vanns av HV71 och SM-guldet vanns av Färjestad.
*
Gunnar Persson engagerades som ny huvudtränare till säsongen 06/07 när LHC och Roger Melin gick skilda vägar. Som andretränare värvades Janne Karlsson, tjänstledig från Frölundas organisation.
Målvaktshjälten Fredrik Norrena försvann till NHL och LHC lyckades med en riktigt spektakulär ersättningsvärvning. Den högt meriterade Roman Chechmanek blev LHC's nya målvakt. Ett annat mycket meriterat nyförvärv var backen Ivan Majesky som tillförde rejält med både tyngd och rutin i försvaret. Ytterligare ett namnkunnigt nyförvärv var Niklas "Pajen" Persson som spelat 13 säsonger i Leksand men nu ville ta chansen att ta nästa steg i karriären.
LHC gjorde också en riktigt "trade" då man bytte bort den totalt misslyckade backen Oskar Ackeström till Frölunda och som ersättning fick den betydligt yngre backen Johan Fransson. Fransson som gjort en hyfsad insats i Luleå men floppat i Frölunda trodde nu på en nystart i Linköping. I Oktober lämnade den finska backen Jyrki Välivaara LHC efter att ha fått minimalt med istid. Ett märkligt beslut i och med att den totalt misslyckade Oskar Ackeström vid denna tidpunkt fortfarande fanns kvar i truppen.
Skifte
Linköpings säsong blev inte vad klubben och supportrarna hoppats på. Med laget fullt av namnkunniga spelare hade man siktet inställt på topp 4. Men efter att man i januari varit nere på Kvalserieplats efter en pinsam förlust mot Frölunda på hemmaplan (2-7) fick Gunnar Persson sparken. Ny huvudtränare blev Janne Karlsson, och han fick Magnus Hävelid från LHC J-20 som andretränare. Bara 6 dagar senare kom beskedet att Roman Chechmanek, som helt uppenbart hade passerat bäst-före-datum, lämnade LHC och ersattes av Rastislav Stana som hade några mindre lyckade säsonger bakom sig och nu hoppades få fart på karriären igen i Linköping.
Stackars Stana... I sin debut för LHC, mot Brynäs på bortaplan, fick han vittja nätet efter blott 17 sekunder. "Då tänkte jag, stackars pôjkjäkel..." har Janne Karlsson senare sagt.
Strax därefter genfördes alltså bytet Ackeström mot Fransson.
Efter att kanadensaren Paul Healey inte levererat lämnade han LHC, och istället värvades den tjeckiske forwarden Tomas Vlasak i december.
LHC avslutade säsongen starkt och blev till slut fyra i tabellen. Detta efter en rafflande historia i sista omgången då man spelade bort Djurgården från slutspelet. Den matchen blev dock inte ihågkommen för spelet på isen. Istället slutade det i totalt kaos sedan LHC's säkerhetsorganisation misslyckats totalt med förberedelserna inför matchen, och förskräckta människor flydde i panik från familjeläktaren då DIF-fansen försökte storma hemmaklacken.
Nitlotten
De bästa lagen i serien fick välja motståndare i kvartsfinalen. LHC blev fyra, och skulle därför få möta det lag som "blev över" när de andra gjort sina val. Inte helt oväntat blev det Luleå, och det tippades bli en mycket svår resa för LHC. Flera tunga namn tippade Luleå som segrare i kvartsfinalen.
Men Luleå blev inte alls den nitlott för Linköping som alla räknat med. Istället gick LHC vidare med 4-0 i matcher efter att i första matchen vunnit med hela 6-1 på bortaplan.
Inför semifinalen var Färjestad jättefavoriter, och återigen var experterna eniga. Nu skulle det bli semester för Östgötarna. Den känslan förstärktes när Färjestad vann den viktiga första matchen i Linköping. 3-4 efter att Stana släppt in en billig puck i sudden death. Och nu var LHC alltså piskade att vinna två matcher i Karlstad för att gå till final.
Vändningen
Den andra matchen blev en riktig rysare.
Färjestad såg ut att gå mot en säker seger och ledde med 2-0 med 3 minuter kvar. Enligt ryktena hade massören i LHC, Fredrik Wallberg, redan börjat packa ihop grejorna för resan hem, när han fick beskedet att "packa upp igen, det blir förlängning". Tomas Vlasak reducerade med 2,09 kvar av matchen och Magnus Johansson kvitterade bara 34 sekunder senare. Matchen gick till förlängning och där avjorde Niklas Persson med sitt första slutspelsmål i karriären.
Det var match igen, och inför ett kokande Cloetta Center krossade LHC Färjestad med hela 5-1 i match 3 och hade 2-1 i matcher när serien vände åter till Karlstad. Väl där hände något som fick hela hockeysverige att tappa hakan. LHC vann båda mötena i Karlstad och Färjestad var utslagna efter 3 raka hemmaförluster i seminfinalen. Regerande svenska mästarna, som gått till final 6 år i rad blev förvandlade till före detta mästarna av "poplaget" från Östgötaslätten.
Linköpings HC var i SM-final!
Hockeyfeber
En vansinnig hockeyfeber utbröt i Linköping. Biljetterna såldes slut på nolltid, och vart man än kom så snackades det ishockey. "Det som händer nu kommer folk att prata om i 10 år" sa Mike Helber.
LHC vann den första matchen, och det jubel som bröt ut när Fredrik Emvall gjorde Linköpings allra första finalmål kommer nog ingen som var där att glömma. Cluben vann matchen med 5-1 och nu snackade folk om att vägen till SM-guld låg öppen.
Så blev det inte. Modo hittade nyckeln till att neutralisera LHC's fixstjärna Tony Mårtensson, och genom ett starkt defensivt spel och en superb målvakt i Karol Krizan så blev det till slut Modo som vann guldet och tog Le Mat till Örnsköldsvik efter 28 års väntan.
Besvikelsen i Linköping var givetvis enorm, men efter att den omedelbara reaktionen lagt sig kunde vi se tillbaka på LHC's allra bästa säsong hitills. Ännu ett steg i Clubens historia var taget.
Tony Mårtensson vann återigen poängligan i LHC med 54 poäng och slog därmed sitt eget tidigare poängrekord. Fredrik Bremberg (DIF) vann seriens poängliga. Färjestad vann Elitserien och Modo tog alltså SM-guld.
*
Mellansäsong?
LHC såg säsongen efter sin första final ut att bli rejält försvagat. Backarna Andreas Holmqvist och Mikko Luoma försvann tidigt. Och precis innan deadline försvann även Elitseriens bästa back, Magnus Johansson, till NHL.
Ersättarna var i flera fall tveksamma, och både Burke Henry och Krisjanis Redlihs kom, floppade, och gick. Majesky återkom på artistkontrakt och landsmannen Josef Melichar visade sig vara en bra värvning. En stabil back som utan några excesser gör sitt jobb kväll efter kväll. Från Djurgården värvades talangen Daniel Fernholm och även om backsidan nu såg defensivt riktigt bra ut, så kändes det än som att det saknades en offensiv spjutspets.
Äntligen en målskytt
På forwardsidan var läget helt annorlunda. En av Luleås stjärnor, Tomas Surovy, skrev på för LHC men försvann till NHL. Där tog han inte plats, och återkom till Cluben i Oktober. Från Rögle värvades unga talangen Patrik Zachrisson och den riviga forwarden Mattias Carlsson. Dansken Kim Staal kompletterade kedjorna. Under sommaren levererade så sportchefen Johan Hemlin en riktig bomb. Mattias Weinhandl skrev på för LHC! Äntligen skulle vi få den målskytt vi så länge saknat.
Och vilken målskytt sen! 35 baljor i grundserien och vinnare av skytteligan. Succé direkt med andra ord. Kedjan med Weinhandl, Mårtensson och Musse Håkanson som tredje länk var otroligt vassa och gjorde 161 poäng tillsammans.
Ändå tycktes saknaden av en offensiv back vara stor. Säsongen i stort kom att kännas något avslagen, och någon succé för laget kändes inte given. Alltför ofta slarvades ledningar bort och hela 20 matcher gick till övertid. Av dessa 20 förlorade man dock bara 4 (och vann 9). Och tack vare att antalet förluster vid full tid begränsades till 14 så slutade laget tvåa i grundserien.
Allvaret börjar
Det som sen följde gav en fingervisning om att laget kanske inte gått på 100% varje match i denna grundserie. Linköping hade att välja på Frölunda eller Djurgården som motståndare i kvartsfinalen. Kanske något förvånande med tanke på att man förlorat med rejäla siffror vid två tillfällen under säsongen. 4-0 hemma, och 6-0 borta. Ändå ansåg Janne Karlsson att Cluben hade bättre möjligheter mot Djurgården. Det var ungefär fifty-fifty i chanser om man skulle tro det samlade omdömet från supportrar och "experter".
När kvartsfinalen väl började var det inget snack. Matcherna var täta, men LHC var helt enkelt lite bättre på alla positioner. Framför allt dödade man Djurgårdens möjligheter i powerplay på ett suveränt sätt genom hela kvartsfinalen. Stana vann också målvaktsmatchen mot årets rookie, Daniel Larsson. Larsson gjorde ett jättejobb, men fick för dålig hjälp av sitt försvar. LHC gick vidare med 4-1 i matcher efter att Djurgården inför sin hemmapublik lyckats vinna match 3. Den femte, och sista, matchen avgjordes typiskt av Daniel Fernholm på en riktig turpuck. Fernholm hånades i hela matchserien av DIF-supportrarna, men fick till slut sista ordet.
Revanschsugna kaffelirare
Dags för semifinal för tredje året i rad, och för andra året i rad ställdes LHC mot Färjestad. Ett Färjestad som rimligen hade en enorm revanschlusta efter att ha blivit utslagna av Linköping året innan. Och detta efter att tidigare spelat sex raka SM-finaler.
Mycket av försnacket kom att handla om målvakter. Och Färjestads problem på den positionen kom att tydligt synas när semifinalen väl drog igång. Linköping vann första matchen på bortaplan med 7-3 efter minst sagt tveksam målvaktsspel av Jonas Gustavsson. Det ska i ärlighetens namn också sägas att LHC gjorde en bra match, och Gustavsson inte hade mycket hjälp. Och nu var alltså Färjestad tvingade att vinna minst två matcher i Cloetta Center för att avancera till final. Den uppgiften blev övermäktig och Linköping vann ganska komfortabelt med 4-1 i matcher och var klara för sin andra SM-final på lika många år.
Ett av dom bestående minnena från denna semifinalserie är tyvärr domarinsatserna. Riktigt dåligt rakt igenom, förutom möjligen den sista matchen i Linköping. I övrigt var det inte alls bra. Men LHC var återigen det bättre laget, och segern i serien var helt rättvis.
Poängligan i Elitserien vanns av Linköpings Tony Mårtensson i stor stil med 67 poäng (17+50). Elitserien vanns av HV71, och SM-guldet ska det göras upp om mellan HV71 och LHC.
*
Och nu... Efter att ha tagit sig till sin andra raka SM-final kan ingen i Hockeysverige längre bortse från Linköpings HC. Det har hänt en del sedan Cluben kallades "en skam för svensk hockey" och journalisterna skrattade ut ordförande Christer Mård. Skrattar bäst som skrattar sist.
Och avslutningsvis väljer jag att citera en av mina gamla vänner från White Lions:
"Det bästa är alltid kvar"!
