Krönika: ”Köpelaget” Linköping
KRÖNIKA. För nästan exakt ett år sedan skrev jag en krönika som upprörde många. Den handlade om att Linköping måste ta den ”snabba vägen” och värva spelare innan man kan satsa på de unga talangerna. Man måste vara etablerade i Elitserien. Den tiden är kommen.
År efter år har Linköping setts som det stora köpelaget i Elitserien. Ända sedan satsningen med Mikko Peltola, Jussi Tarvainen, Thomas Johansson och Per Eklund tog fart i början av 2000-talet har man fått sina pikar om att Linköpings Hockey Club var historiens största köpelag.
Det hela blev inte bättre då bland annat Mattias Weinhandl, Tomas Surovy och Daniel Fernholm skrev på. Jag hävdade, och hävdar fortfarande, att det inte är fel att värva stjärnor istället för att satsa på unga talanger så länge det:
a) handlar om just spetskompetens
b) är relativt ny klubb i de högre divisionerna som vill nå toppen snabbt.
Under vintern låg jag även bakom en krönika där jag skrev: ”Ut med alla spelare som är 22+ och som bara harvar i fjärdefemman, eller blir utlånade. Det skulle öppna för åtminstone tre juniorer i dagens J20 att få chansen i a-truppen.”
Nu är det ett faktum: Inom fyra dagar har Tim Eriksson, Niklas Olausson och Ville Vahalahti lämnat och dessa har ersatts av Martin Laumann-Ylvén, 19 och Mats Fröshaug, 19. Lägg till att man sedan tidigare gjort klart med Christian Engstrand, 19 och Dennis Bozic, 17 samt att stortalangen Viktor Ekbom, 18 skrev på ett tvåårsavtal inför ifjol.
Det gör att vi har tagit upp fem spelare bara de senaste två åren. Lägg till att Jonas Junland och Calle Gunnarsson, 20 respektive 21, har en bofast plats i backbesättningen. Inte illa för ett ”köpelag”.
