Hägglunds hockeyhörna: Jag hatar pengarna
Det har onekligen varit en intressant vecka. AIK har börjat köpa sig ett nytt Elitserielag, Linköping har sålt sina bästa spelare till Ryssland och Djurgården Hockey har sålt sin själ - åtminstone enligt fotbollssektionen. I det som för länge sedan startade som ideell verksamhet är pengarna numera Alfa och Omega.
Att fotbollsfolket i DIF blir upprörda när deras hockeybröder allierar sig med ärkefiendens storsponsor kan jag förstå – men tyvärr förstår jag Hockeyklubbens agerande minst lika bra.
En klubb som varje säsong balanserar på gränsen mellan pank och skuldsatt får plötsligt chansen att inkassera 12,5 miljoner… ett svårt beslut?
Vore det min klubb det handlade om skulle jag banne mig inte ha klandrat dem för att de tackar jag.
Att många rynkar på näsan över Linköpings pengastinna Rysslandsdeal är också begripligt – men det är minst lika begripligt varför LHC gör som de gör.
Stjärnorna får NHL-löner under året i Ryssland – och Linköping får in nog med miljoner på affären för att inhandla fullgoda ersättare. Dessutom får man tillbaka sina stjärnor året efter; rikare, nöjdare och gladare än
någonsin.
Det kan mycket väl bara vara en tidsfråga innan ”Linköpingsmodellen” är ett vedertaget begrepp och en självklar
del av svensk hockey. En modell som varje klubb måste använda sig av för att hålla jämna steg med sina
konkurrenter – för att håva in lika mycket pengar som de andra lagen gör, helt enkelt.
Pengar, Pengar, Pengar.
Money talks, money rules – och nu är stålarna på god väg att ta över helt.
Personligen drömmer jag mig lite väl ofta bort till en bättre hockeyvärld, där ingen ännu kommit på tanken att en
spelare kan byta lag och där varje klubb bara ställer spelare på isen som fostrats inom verksamheten sedan juniortiden.
En otroligt naiv utopi – jag vet.
Ändå var det ju någonstans i den änden som allt en gång började, och jag kan inte hjälpa att det känns dystert när vi nu kommit så långt bort från ursprunget att det inte ens kan siktas med ett Hubbleteleskop.
Däremot vore det helt fel att döma ut den här utvecklingen med motiveringen att lagen numera bryr sig om pengar, i stället för att se till det sportsliga.
För det är ju fortfarande det sportsliga som allt handlar om.
Pengarna är inte en faktor som på något sätt står vid sidan av det sportsliga – pengarna är själva förutsättningen för att klubbarna ska överleva på det sportsliga planet
Även om du satsar uteslutande på egna produkter, som efterhand växer ut till klasspelare och nyckelspelare i laget, så kommer ju dessa lik förbaskat att vilja ha betalt.
Ta AIK som exempel. De hör till det klart mest sympatiska exemplet av de som nämns i ingressen – för något köpelag i ordets rätta bemärkelse är det ju verkligen inte tal om. Självklart gör man helt rätt när man bygger ett lag kring AIK-hjärtan som Melin, Tärnström och Heino-Lindberg.
Dock; hur man än vänder och vrider på det så kommer man ju inte ifrån att allt handlar om pengar.
AIK hyllas för att det satsar, och det är förstås uteslutande positivt – men det är ju inte direkt så att AIK hade kunnat satsa på det här sättet när som helst de senaste åren och att de bara inte hade lust.
Självklart skulle klubben ha satsat om de bara kunnat, under alla svåra år på Allsvenskans botten i Division 1, men då fanns inga pengar att spendera. Nu pumpas det in nya, friska stålar i klubben, och hur stora AIK-hjärtan de värvade stjärnorna än må ha så är det ju tydligt att de började bulta lite extra hårt när klubben kan erbjuda dem lön.
Återigen är det pengarna som utgör den stora skillnaden.
Jag önskar att det fanns någon att klandra för hela denna karusell; någon elak skurk i svartvitrandiga trikåer som vi alla kunde peka finger åt och skylla utvecklingen på.
Tyvärr hittar jag ingen sådan. Allt jag ser är klubbar som gör var de måste för att överleva – och där är pengarna en oundviklig nyckel.
Live with it, liksom.
Herregud, vad jag hatar det.
