Traditioner och kultur
Det har väl hägrat lite ilska i luften över östgötaslätten sedan en viss krönikör publicerade en viss artikel om ett visst lag härom veckan. Det förklaras ingående om vad hockeykultur innebär och vilka tre punkter som behöver uppfyllas för att kunna kallas ett hockeylag med kultur.
"Hockeykultur, det är framgångar".
Javisst fasen är det det, vilket gör det lite extra kittlande när han vet att Linköpings HC bildades 1976 och Luleå Hockey bildades 1977, självklart fattar vem som helst att i båda fallen blev bara ett tidigare och äldre lag upptaget av ett nytt namn med lite fräschare organisation, faktum är att Luleå inte har hetat Luleå Hockey förrän 79, de första två åren hette de GroKo Hockey. HV71 behöver jag väl inte ens nämna när de bildades. Rätt kul när man tänker efter över när de olika klubbarna drog igång sitt hockeylirande.
Kenty BK bildades samma år som både Färjestads BK och Rögles BK 1932 men Kenty bildades först. Notera hur alla tre klubbarna heter BK och notera även att ingen av klubbarna innehar namnet av staden, skrämmande likt. I Kenty började man med hockey på programmet 1946, i Rögle 1950 och i Färjestad 1956, där var vi alltså först.
I Linköping tog det visserligen lång tid att fatta att man inte kan åka runt och heta bollklubb som hockeylag utan bytte 1976 namn till Linköpings Hockey Club, bättre sent än aldrig i alla fall. Timrå bytte förövrigt också namn, från WÖF till Timrå 1966. Så tradition och lång historia finns.
"Hockeykultur, det är framgångar".
Javisst, inget SM guld från vår sida ännu, men det har inte Rögle eller Timrå heller. Det kommer kanske. Framgång kan ju också mätas i antal år i högsta serien... Mmm, det finns maratontabeller. På ungdomssidan har vi ett U16 guld och ett J20 guld och inga av de juniorerna fick betalt en krona för att spela med lejonet, till skillnad från bl.a. Frölundas juniorer, och visst satsas det från yngre håll i Cluben, vilket leder mig till nästa punkt.
"Hockeykultur, det är satsning på egna spelare".
Spot on! Linköping och framför allt hela Östergötland verkar ha legat på en rejäl latsida när det gäller att få fram superstjärnor inom Hockey och självklart känns det också lite halvers viktigt att de spelarna som spelar i elitlaget är fostrade i LHC från första skridskoskäret. Men vart ska man dra gränsen för när en spelare är en ”Egen spelare”? Säsongen 06/07 hade vi två spelare i Magnus Johansson och Jonas Junland som har Cluben som moderklubb, idag har Rögle en, Kenny Jönsson heter han och kom inte dragandes med juniorkontrakterade spelare.
Som sagt, vart ska gränsen gå? Är det en egen produkt om man har kommit via juniorlaget som Calle Gunnarsson, Mats fröshaug och Martin Laumann Ylven? Eller kan man säga att en spelare är ens egen för att man var första Elitserieklubben för en spelare, som Zackrisson, Johan Franzén, Andreas Holmqvist eller Johan Andersson och Stefan Pettersson? Eller ska vi gå in på trotjänare som Fredrik Emvall, Musse Håkansson och Tony Mårtensson? Nu blev det knepigt.
Visst, lag som Luleå har mycket egenproducerat men de flesta norrlänningarna i det laget kommer från byar i övertorneå, Umeå och lite andra spridda ställen. Luleå är just nu det laget som har flest spelare med modersklubb anknytning, men handen på hjärtat nu, om en spelare ifrån kiruna hade spelat i Luleå så hade ni fortfarande kallat honom egenproducerad! Det är 37 mil emellan Kiruna och Luleå, ungefär de avstånden är det väl mellan Ängelholm och Linköping? Dagens LHC består av en stor majoritet Stockholmare och idel smålänningar och lite utländska spelare och bortsett från våra tjecker och finnar så ser laget väldigt lokalplockat ut, 20 mil till Sthlm och sju till småland. Klart man inte hade tackat nej till fler östgötar men alla som pratat östgötska i laget spelar i högre ligor nuförtiden.
----------------------------------------------------------------------------
Klart att man inte kan gå runt och tycka att man är snyggast bäst och vackrast hela tiden och jag är övertygad om att en stor majoritet i Linköping står ödmjuka inför faktumet att vi inte funnits i hockeyns finrum så länge, men nu är vi där och där tänker vi stanna, se det som en tradition.
