Linköping vände och vann mot Luleå
I en jämn, småbråkig och stundtals dålig match lyckades Linköping vända Luleås tidiga ledning och kunde till slut vinna med 2-1. Segerskytt blev Johan Franzén, men det satt verkligen hårt åt.
Matchhjälten Johan Franzén, här i närkamp med Emil Lundberg.
Under nationalsången före matchen havererade sångerskan Louise Gyllings mikrofon. Hemmaklacken räddade den smått pinsamma situationen genom att ta ton och slutföra det hela. Vackert!
Stök, bök och slarv
Första perioden bjöd inte på någon vidare underhållning. Hafsigt och slarvigt spel som bjöd på många felpassningar. NHL-kedjan i LHC var undantaget, och de skapade flera vassa chanser mot luleåkassen. Välkommen tillbaka, Husse!
14-5 i skott, ändå bortaledning med 1-0 efter en period, eftersom Luleå tog vara på ett gratispowerplay från domare Christer Lärking. Målet i sig var vackert, då LHC-sjabbel i markeringen resulterade i två fria lulingar framför en chanslös Norrena.
Antila i gästernas kasse imponerade stort, och han skulle fortsätta med det matchen igenom, till många LHC:ares stora förtret.
LHC kom ikapp...
Period 2 blev mer underhållande, även om det slarviga spelet stundtals återkom. De första 10 minuterna såg Luleå förvirrade ut när LHC anföll gång på gång. I ett kanonläge för hemmalaget försvann pucken spårlöst i Anttilas utrustning. Jag vet inte om han hittat den än... Efter videogranskning kom hur som helst beslutet att pucken aldrig var inne.
NHL-kedjans tendenser fortsatte, med Husse tillbaka är den komplett. Just denna kedja fixade också kvitteringen till 1-1, målskytt Mike Knuble. Målet liknade matchens första, skott från nära håll, i målvaktens högra kryss. Otagbart för Antila.
...och vände!
Sista perioden blev riktigt nervös. Nervös var även domare Lärking, som agerade "pajas", som publiken uttryckte sig. Inkonsekvent, tveksamt, helt enkelt dåligt. Jag tyckte dessutom att det drabbade Linköping mest, och luleåsupportern bredvid mig på läktaren höll med om saken.
Till slut blev det ändå hemmalaget som drog längsta stråt. Efter vassa chanser för båda lagen blev det Johan Franzén som avgjorde matchen genom att skjuta in Tim Erikssons retur med blott fem minuter kvar av matchen. Luleå jagade kvittering, bland annat sex mot fem och fem mot fem med målvakten utplockad, men kom aldrig ikapp.
Tre välkomna poäng
Det satt hårt åt, men poängen gick till Linköping. Matchen blev ungefär som jag förväntat mig, hård, tät, småbråkig och målsnål. Luleå är alltid farliga, men fick åka hem tomhänta. Denna gång, det vill säga, om en vecka är de tillbaka igen...
Huselius var tillbaka i spel och gjorde en bra match. Givetvis kan man inte begära att han ska vara i toppform, men med honom blommade NHL-kedjan ut på nytt. En återvändare som såg förvirrad ut var dock Ulf Söderström, som inte lyckades med mycket.
Usel(?) publiksiffra
Nåväl, tre poäng är tre poäng. Kvällens besvikelse var publiksiffran, inte ens sex tusen personer hade letat sig till hallen. Men men, för ett år sedan hade LHC max kunnat ta in 4500. Det är lätt att bli fartblind... Likväl var det säsongens hittills överlägset sämsta publiksiffra.
På torsdag väntar ett möte med Timrå, åter igen hemma. Då förväntar jag mig mer folk...
