Reflektioner efter Djurgården-Linköping
Det bästa, sämsta, konstigaste och billigaste från matchen mellan DIF och LHC.
Matchens bästa: Samarbetet mellan hemma- och bortaklackarna gällande sången/ramsan "Vi vill ha hockeyn tillabaka". Petigheten och den låga nivån förstör speltempot och aggresiviteten försvinner. Hockeyälskare, förenen eder!
Matchens Bjurling: 3-2-målet för Linköping var en ren Bjudning. Bara att tacka och ta emot för Mike Knuble. Bjurling var i övrigt bra, men så fort han gav sig ut på utflykter blev det oroligt.
Matchens bussresenärer: Linköping, som var totalt utspelade matchens första tio minuter. Vid det laget hade Djurgården gjort 2-0, men kunde lika gärna ha 5-0.
Matchens klang: Ramträffarna ekade högt på Hovet. Fredrik Norrenas vänner hade en arbetsam kväll...
Matchens pinsammaste: Djurgårdens så kallade sittplatspublik. Sveriges sämsta? "Stå upp om ni älskar DIF" från hemmaklacken ignorerades totalt.
Matchens mål: Tony Mårtenssons reducering till 1-2 i tom kasse efter en elegant rundåkning i anfallszonen av Mange Johansson. Världsklass!
Matchens vändning: Gissa. Linköping kunde mirakulöst nog vända matchen från 0-2 till 3-2.
Matchens frågetecken: Hockeyintresset i Stockholm. Kvällens största hemmajubel kom när speakern meddelade att DIF Fotboll hade gjort 1-0 borta mot Sundsvall. "Wow"...
Matchens Bjurling 2: Fredrik Norrena, som skänkte åtminstone 1½ mål åt motståndarlaget. 1-0 ur halvtaskig vinkel såg inte otagbart ut och 2-0 var definitivt en målvaktstavla.
Matchens jubel: Bortaklacken vid 3-2-målet. Ståpäls!
Matchens orättvisa: Linköpings tre poäng.
Matchens rättvisa: Mål förtjänar man inte, mål gör man.
Matchens motsägelse: De två punkterna ovan.
Matchens förgäves: Djurgårdens spel sex mot fem i matchens sista två minuter. Förgäves pressade man på mot Norrena, utan att komma till någon riktig farlighet.
Matchens resultat: 3-2 i linköpingsfavör.
