Krönika: 2003/2004 - LHC:s bästa säsong någonsin!
Säsongen 2003/2004 är slut. En säsong som började i slutet av september i höstas är nu till ända, en historisk säsong. Linköpings HC:s bästa någonsin. Smaka på det!
LHC har denna säsong överträffat mina förväntningar, och det med råge. Det såg dystert ut inledningsvis och efter tolv spelade omgångar låg laget näst sist. Många med mig började bli orolig för att fjolårets fiaskostämplade säsong skulle upprepa sig, men icke, laget med Melin & Hemlin i spetsen tog tag i situationen omgående. Bara tio omgångar senare låg laget på säker mark i mitten av tabellen, och tjugo omgångar senare låg laget på en fjärdeplats. Just fjärdeplatsen var också den slutgiltiga placeringen Linköpings HC modell 2003/2004 la beslag på, efter att ha klättrat förbi Djurgården i den absolut sista omgången.
En fjärdeplats i Elitserien är en enorm framgång för föreningen. Idrottsligt är man nu på allvar med och slåss i sverigetoppen och besegrade samtliga lag i serien. Vinster hemma med 4-0, 5-1, 6-0 och 7-0, vinster borta med 7-2, 5-1, 5-0 med mera imponerar rejält. LHC har nu på allvar visat att man är en förening och ett lag att räkna med. Laget visade framför allt upp en bra defensiv, släppte in minst antal mål av alla lag i serien och producerade dessutom en hel del framåt.
LHC gjorde denna säsong sin bästa säsong någonsin! Det ska vi verkligen inte glömma bort, även fast den besvikelse som trots allt finns efter förlusten i kvartsfinalen mot Timrå är påtaglig. Laget kom inte upp i den standard som krävdes och gick knappt att känna igen från grundserien. Likväl ska det sägas att jag förstår att en viss mättnad infann sig efter grundspelet, och även att laget som helhet underpresterade delvis på grund av bristande slutspelsrutin som lag. Glöm heller inte bort att denna säsong gav början på just den rutin som laget behöver och detta kommer att vara nyttigt i nästa års slutspel. För visst ska vi dit igen!
Jag vill här också passa på att åter igen gratulera kvartsfinalmotståndaren Timrå och dess supportrar till en väl genomförd matchserie och en semifinalplats för andra året i rad. Det finns inga bortförklaringar, Timrå var det bättre laget i kvartsfinalen och vann välförtjänt. Fortsätter bara målvakterna att vara lika stabila och skadeproblemen minskar kan Timrå gå långt, mycket långt...
Så här dagen efter att LHC åkt ur slutspelet, det första slutspelet någonsin, är det ändå med ett leende på läpparna jag sitter här och funderar. Säsongen har varit en riktig kanonsäsong, trots olika störande moment utanför själva ishockeyn som till exempel avstängda supportrar, överdrivna massmediala skriverier och förvirrade disciplinnämnder.
LHC:s kritiserade satsning på finländare gick hem och med grundseriens bästa målvakt Fredrik Norrena i spetsen har samtliga spelare från vårt grannland i öst gjort en bra säsong. Andra spelare som Johan Franzén och Tim Eriksson har på allvar gjort sig kända i hockeysverige och "doldisar" som Fredrik Emvall, Johan Bülow och Christoffer Norgren har gjort ett jättejobb. LHC är ett lag, ett lag med individer som i och med sina olika roller bildar ett framgångsrikt kollektiv. Jag kan inte nog understryka min beundran för Roger Melin och Johan Hemlin för deras prestation.
Så, grattis LHC till en kanonsäsong! Vi ses i höst...
Apropå höst, nya arenan Cloetta Center kommer att stå klar just till hösten, och det är dags att flytta på oss. Det var vemodigt att i går lämna Stångebro ishall för sista gången någonsin(?) efter en elitmatch i ishockey. Var ska jag nu stå på ståplats? Kommer jag att klara mig utan mitt kära betongunderlag och mitt trofasta räcke? Kommer jag att kunna hantera chocken av att se hela rinken?
Vemodigt, men samtidigt är flytten ett startskott för en ny epok i Linköpings historia. LHC är på väg att bli en stor förening i svensk ishockey och ledningen har uppenbarligen lärt sig väldigt mycket på resans gång, för nu hanteras saker på ett mycket mer professionellt sätt än tidigare.
Men, det finns ett stort men som inte ska underskattas. Det gäller att ledningen, laget och supportrarna inte glider isär. Hänsynen till supportrarna i den nya arenan är inte den bästa, något som kan visa sig bli ödesdigert i längden. Visar ledningen och/eller laget ingen respekt eller vilja att ha kvar sina supportrar försvinner den största delen så småningom, hur mycket som helst tål inte ens en trogen supporter, hur trogen han/hon än må vara.
Utan supportrar, ingen stämning. Utan stämning, mindre publik. Mindre publik, lägre intäkter. Lägre intäkter, sämre förutsättningar. Sämre förutsättningar, sämre resultat. Ett enkelt logiskt resonemang, men ett resonemang som lätt glöms bort. Jag kommer att göra mitt för att resonemanget inte ska glömmas bort, och hoppas att ledningen, laget och även övriga supportrar gör detsamma.
Till sist vill jag tacka White Lions för en bra säsong, och framför allt en härlig avslutning i går kväll! Min hals har fortfarande inte hämtat sig från ramsan som höll i sig från första nedsläpp ända till Bülows kvittering efter 19:31. Mäktigt! Det är skönt att konstatera att WL, trots spott och spe från olika håll, fortsätter att jobba vidare. Mycket kan bli bättre, men mycket annat är redan bra. Glöm inte det, trots att det positiva i stort sett aldrig uppmärksammas i media, utan bara det negativa.
Jag vill samtidigt rikta ett tack till de eldsjälar inom White Lions som gör ett stort arbete i det tysta och normalt inte får något tack för det. Ni känner er säkert träffade när ni läser detta. Tack!
Säsongen 2003/2004 är slut. Nu börjar säsongen 2004/2005...
