Krönika: Sveriges röststarkaste publik
LHC har en publik som är väldigt högljudd och engagerad, vilket ger både ris och ros.
Nylingen var Aftonbladets skribent Mats Wennerholm på besök i Linköping för att skriva om föreningen i sin följetong "hockeyresan". Ganska intressant läsning där han tog upp det faktum att LHC faktiskt har anor tillbaka till 1945 och inte 1976 som media annars försöker göra gällande.
Wennerholm konstaterade att LHC kommer vara ett framtida storlag, men irriterade sig på publiken som han kallade "Sveriges mest enögda och osportsliga publik". Vad det hela handlade om var hånet av förre LHC:aren Stefan Pettersson, som numera spelar i Djurgården.
Vissa delar av publiken skanderade "Judas" varje gång Pettersson var på isen, något som tog skruv hos Wennerholm. Djurgårdens matchrapportör efter premiären klagade även han på LHC-publikens behandling av Pettersson. Själva omfattningen av buandet gällande Pettersson finner jag knappast speciellt nödvändigt eller bra pr-mässigt. Men i samma artikel tar han upp ett par fall som jämförelse, där han vill framhäva linköpingspubliken som väldigt subjektiv och att de står i en klass för sig när det gäller att "i system håna motståndarna". Därför vill jag påpeka ett par saker. Joakim Eriksson - SSK-produkt som ni säkert minns efter dusterna mot SSK innan elitavancemanget - blev minsann utbuad av en hel Scaniarink när han spelade i Djurgården. Nu spelar han i SSK. Paradoxalt?
Mikael Sandberg, gammal frölundahjälte och med ett flertal säsonger i klubben fick under en hel match utstå hånramsor och häckel från Frölundas hemmaklack, vilket nästan torde vara värre principmässigt. Musse Håkanson togs inte direkt emot med jubel och applåder han heller när han återvände till Globen. Wennerholm använde just Håkanson som exempel i sin artikel och det är ett felaktigt påstående, även om publiken kanske inte ropade just "Judas" ordagrant.
Det mesta av buandet under matchen mot Djurgården gällde nog att Pettersson, likt Skröder, hade förhandlat med en annan elitserieklubb under Kvalserien, vilket leder folk till att tro att spelaren inte presterar 100% under denna och vill lämna det "sjunkande" skeppet. Därav ilskan.
Jag måste dock framhålla att en viss form av "hat" ska finnas, det är en del av spelet och något som spelarna får ta. Det gäller dock att främst heja på det egna laget än att häckla motståndarlaget. Den konstiga traditionen vissa har att bua ut domarna direkt när de kommer ut på isen verkar ytterst märklig. Visst finns det en hel del psykologi att till viss del häckla motståndaren men går det till överdrift blir det bara löjligt, vilket leder till att klacken och i synnerhet White Lions drabbas av dåligt rykte. Mindre lyckade ramsor och hån uppfattas oftast negativt, sen spelar det ingen roll om de är menade att vara ironiska eller om man tycker att alla ska fatta det. Negativ publicitet är dålig publicitet. Punkt slut.
Om folk kan omsätta sitt oerhörda engagemang för LHC till att stödja cluben istället för att i vissa fall överdrivet håna motståndaren tror jag att alla tjänar på det. Killarna i laget vill nog hellre höra "Heja, heja LHC" än en massa visslingar och burop. Gällande spelare som har spelat i cluben och som sedan lämnat när det krisat, tas hand om grabbarna på isen. Ni som inte tror mig borde ha sett Per Eklunds blick i närkamperna med Stefan Pettersson.
Kontentan av det hela är att LHC har Sveriges röststarkaste hemmapublik. Det gäller bara att omsätta stödet till mer kärlek och mindre hat.
