Öppet brev till spelare, ledare och ansvariga inom Linköpings Hockey Club
35 mil enkel resa en vardagkväll i snö och halka. 11 timmar bortslösade. Ett antal hundra kronor. En förstörd hals. Vad får vi för det?
Först och främst, det ovanstående är ingen engångsföreteelse. Ett gäng hängivna supporters lägger ner sin tid, sin själ och sina surt förvärvade pengar och delar av sitt sparkapital på att följa sitt älskade ishockeylag. Land och rike runt åks det. Malmö, Örnsköldsvik, Timrå, Karlstad, Stockholm, Södertälje, Göteborg... Vissa har knappt missat en match i år. Jag tror inte att det finns någon motsvarighet till bortafölje bland de andra klubbarna i Elitserien.
Låt oss leka lite med matematiken: antag att en person åker på två matcher i veckan, en hemma och en borta. 100:- per biljett, 200:- per bortaresa grovt räknat och lite runt omkring, till exempel mat. Låt oss säga 500:- i veckan, vilket innebär 2000:- i månaden.
Vissa av dessa personer har en disponibel inkomst på under 1000:- i månaden!!! Inser ni hur detta går ihop? Antagligen inte, trots det ekonomiska kunnande som bevisligen finns i föreningen. Personligen har jag snäppet större budget, men det är inte särskilt relevant i sammanhanget.
Vad får man nu för valuta för de pengar och den tid som läggs ner?
Inte mycket just nu, säger jag. Någon mer viljelös insats och så uselt lagspel som i går vet jag inte om jag någonsin sett på en hockeyrink tidigare. Frånsett de första fem-tio minuterna i andra perioden var det totalt värdelöst, rent utsagt. Kollektiv kollaps, spelarna tittar på när de och fansen förnedras av motståndarna, spelarna agerar rundningsmärken och statister.
Anledningen till uppryckningen fick jag reda på efter matchen; Mats beslut om att ställa sin plats till förfogande. Det gav effekt en liten stund, sedan gick luften ur laget igen så fort en motgång kom, i det här fallet 5-2-målet. Tränarfrågan hör dock inte hit just nu, det är en helt annan diskussion.
I drygt två perioder försökte vi från läktarhåll göra vårt, sedan gick det bara inte mer. Känslorna går inte att beskriva i ord, helt enkelt.
Efter gårdagen måste jag dock framhålla några ljusglimtar som ändå är värda att lyfta fram:
* Joel Davis! Att i ett sånt läge med ett sådant håglöst lag framför sig få göra elitseriedebut och ändå göra en kanoninsats är stort. Utnämnd till bäste spelare i LHC av arrangörerna och han fick sin värdiga hyllning av oss tillresta supporters efter matchen.
* Bülow. Man må säga vad man vill om Büscha, men han var enligt mig den enda utespelare som visade hjärta denna match.
* Mertzig. Janne satt kvar i spelarbåset i mer än tio minuter efter matchen. Han såg ut att lida något oerhört och var den enda som bad oss om ursäkt på vägen ut till omklädningsrummet. Det ska han ha all heder av! Han känner för spelet, klubben och supportrarna. Det märks, om man ser ett antal matcher, han är alltid kvar lite extra, han ger oss sin uppskattning och han får sitt gensvar. Jag hoppas att han förstår hur mycket det betyder.
Gästrin och Bülow svarade med talande blickar till oss på vägen ut, vilket betyder väldigt mycket det också.
Resten av spelarna(förutom Davis) försvann moloket ut med blicken ner i marken, möjligtvis med lite antydning till "klappande" som tack.
Mats spatserade rätt förbi oss. Inte en blick, ingenting. Elm kände sig tvingad att säga några ord eftersom vi befann oss på plats. Hans ord var välkomna, men var inte till inte mycket nytta under rådande omständigheter.
Vad är då min slutsats med detta resonemang? Jo, de oerhörda utgifter som många väljer att ta på sig när de följer LHC i vått och torrt, Sverige runt, ger för tillfället inte mycket tillbaka. Den oerhörda frustration, besvikelse och sorg som många av oss känner efter en sådan här insats från laget är en ytterligare utgift som definitivt inte får glömmas. Många lever för hockeyn och Linköpings HC, glöm inte det.
Visst förstår jag att spelarna även de är oerhört frustrerade och förbannade på sig själva. Men, det förbättrar ingenting.
Vill ni ha supportrarna kvar? Antagligen. Visa det i så fall! Några få ord och några få rörelser kan betyda så oerhört mycket.
