Festlig lördag i Göteborg
Denna lördag var en speciell lördag. Det var första gången jag var i Scandinavium, det var första gången jag träffade på Goa Gubbar på allvar och det var första gången jag nästan var gråtfärdig efter en spelad period.
"Partyresan" till Göteborg denna oktoberlördag var tänkt att bli någonting alldeles extra. White Lions hade bokat in oss ca 50 resenärer på Goa Gubbars stamkrog, där vi skulle äta, dricka och umgås. Resan västerut gick i stort sett utmärkt, ungefär som en resa ska göra. Avfärden gick vid åttatiden på morgonen och vid halv tolv var vi framme vid Scandinavium, där vår buss och poliseskorten lotsades in i Scandinaviums yttre gångar.
Gemytligt på stamkrogen
En halvtimme senare hade vi intagit Stage Door(stamkrogen) och intog en alldeles utmärkt måltid i form av en helt okej buffé. Allt fler Goa Gubbar droppade in efter hand och stället fylldes, likaså fylldes allt fler strupar med öl och ljudnivån höjdes. Ett bevis på att LHC-fans inte nödvändigtvis behöver uppträda som idioter, kanske? Information till dem som tvivlat, menar jag... Dessutom fick vi celebert besök på krogen, av både Musse och Erkki, som tog sig tid. Det uppskattas väldigt, tack för det!
Halvtimmen före match bar det av till Scandinavium, fem minuters promenad bort. Tämligen maffig arena utvändigt, jag blev lite konfunderad inne. Det verkade lovande, men jag tycker att man kom alldeles för långt bort från isen för att få det bra. Klackplaceringarna får dessutom anses tråkiga, men å andra sidan är väl inte göteborgarna vana med "riktiga" bortaklackar förutom vid ett fåtal tillfällen.
Första perioden tragisk
Matchens första period var nog det värsta jag varit med om som "aktiv" LHC-supporter. Det var ett rent helvete att befinna sig på läktaren under dessa tjugo minuter. Det kändes som att varenda puck flög in bakom Sampan och det virriga försvaret. LHC måste vara sämst i Elitserien på både boxplay och powerplay just nu, rent spelmässigt. Usch så bedrövligt det var, rent utsagt. Inom tre och en halv minut i mitten på perioden kom både 1-0, 2-0 och 3-0. Vi ville inte tro att det var sant, men det var det.
Frölunda var bättre i allt. Det var rena lekstugan, svängdörrar i försvaret, fumligt och viljelöst framåt. Totalsågning av LHC, skulle jag vilja påstå. Vid 3-0-målet tog LHC time out och det hjälpte i alla fall temporärt, LHC:s första powerplay några minuter senare spräckte Norrenas nolla. Måltjuven Felsner var som vanligt bra placerad runt kassen och petade in tröstpucken. Nästa mål betydde 4-1, åter igen kom målet i VF-powerplay. 5-1 likaså, efter en sanslös "tripping"-utvisning på Pihl.
Uselt, kasst, dåligt. Värdelöst, juniorhockey, pinsamt. Glåporden haglade efter första perioden, tätt åtföljda av uppmaningar att vakna, kämpa, komma igen och jobba. Själv satte jag mig ner och satt tyst för mig själv och funderade. Minst sagt upprörd var jag, snudd på gråfärdig. Det är i dessa stunder jag reflekterar över varför jag över huvud taget går på hockey. Det kan inte vara hälsosamt att bry sig på det sättet, men likväl gör jag det, och många med mig. Det är i det läget många ger upp. Det är det som skiljer medgångssupporters från oss övriga. Det är enkelt att skita i allt och gå hem. Men, vi står kvar, fast envetna om att inte ge upp. Så, jag reste på mig, precis som vanligt...
Uppryckning i andra perioden
...och fick åtminstone slippa se en fortsatt lika dålig insats från LHC:s sida. Man skärpte till sig efter hand i andra perioden, men det krävdes att Sandberg räddade tre(!) frilägen för att övriga skulle höja sig till liknande nivå. Det dröjde halva perioden innan nästa VF-mål kom, åter igen i powerplay(...). Denne gång efter riktigt snyggt spel av "dagiskedjan", men samtidigt lite flyt med stolpe in...
Det såg ut som att siffrorna skulle rinna iväg och kanske hamna på tvåsiffrigt för hemmalaget, men inom två "magiska" minuter i slutet av andra perioden tändes hoppet åter. Martin Knold vaknade till liv ordentligt, först stänkte han in ett slagskott mellan benen på Norrena från öppet läge i powerplay, i anfallet efter rundade han kassen och fick med lite hjälp av röran framför Norrena in pucken i kassen igen.
Bytet efter vann Pelle Eklund en tekning klockrent bakåt till Thomas Johansson. Pang, slagskott, 6-4. Hastigt och lustigt var det bara två måls underläge helt plötsligt och en gnutta hopp fanns ju faktiskt inför tredje perioden. Sägas bör dock att anledningen till att LHC fick chansen att göra denna uppryckning var att Frölunda spelade mindre skärpt i denna del av matchen, i övrigt var det lekstuga... trots att hemmalaget inte imponerade så oerhört med spelet. De behövde inte spela så bra för att leka, helt enkelt.
Hoppet släcktes lika snabbt som det tändes
Typiskt nog var det linköpingssonen Mange Johansson som drog ner rullgardinen för oss nästa gång. 7-4 på helt egen hand i fyra mot fyra, mycket snygg inbrytning från kanten och han grundlurade Sandberg. Det kändes som att VF lade in en högre växel när det krävdes och tog i lite extra för att LHC inte skulle komma för nära.
Men, 7-5 kom faktiskt, efter gigantiskt sjabbel av Norrena, det vara bara att tacka och ta emot för Tåta. Petterssons halvskott från långt håll såg lätt ut, men Norrenas plockhandske hade inte samma uppfattning... Pucken studsade ut mitt framför kassen till nämnde Tåta som precis som vanligt bara klappade till och nästa reducering var ett faktum. Två måls skillnad igen, VF lade in den högre växeln... 8-5 kom som ett brev på posten och så var det roliga slut för den här gången.
Odiskutabel seger
Frölunda dominerade matchen och gjorde i stort sett som man ville. De behövde inte ens spela skärpt för att vinna stort, LHC var så dåliga i dag, tyvärr. Tolsa, Lundqvist och Kahnberg lekte som vanligt sinsemellan, Niklas Andersson, Johnson och Ström var som vanligt positiva i VF.
I LHC fanns det faktiskt ett par ljusglimtar, trots allt. Den stora var Knolds insats, främst i andra perioden. Han ville i alla fall spela hockey, till skillnad från andra delar av truppen. Sandberg höll siffrorna nere, främst i andra perioden. Han kan knappast ha varit särskilt glad åt "hjälpen" från försvaret, dock...
Vad är fel?
Ja, det måste både spelare och ledare ta sig en rejäl funderare på. Linjer i spelet? Försvarsspel? Struktur? Boxplay? Powerplay (förvisso godkänt i dag, men...)?
Samtidigt måste jag ställa en befogad fråga till några i White Lions som en ledig lördag åker 60 mil, lägger ned både tid och en större summa pengar på att ta sig till Göteborg... Är det så jävla roligt att supa skallen av sig så man måste göra det just vid denna tidpunkt? Det var några som jag blev riktigt besviken på i dag... det gäller att prioritera.
Samtidigt vill jag ge en stor eloge till de trogna som match efter match tar sig till bortaarenorna och stöttar LHC i vått och torrt. Oerhörda mängder tid och pengar går åt, all heder åt er som verkligen bryr er! Jag har inte den tid och de pengar som krävs, men gör så gott jag kan.
Till sist vill jag även tacka Goa Gubbar för deras trevliga bemötande vid vårt besök på stamkrogen. Jag kommer gärna tillbaka!
Allra, allra sist vill jag även kritisera stämningen i Scandinavium. "Bonk bonk bonk bonk bonk bonk" är inte stämning.
