Trojänare hyllades i förlustmatchen mot MIF
I en usel och för LHC betydelselös match var den största behållningen White Lions avtackning av trotjänarna Mike Helber och Erkki Saramaa.
I kvällens match var det tydligt att det för LHC:s del inte betydde ett dugg hur det gick. Visst, man kan försöka ladda som vanligt och peppa sig själva, men när det kommer till kritan så är det nog svårt att motivera sig till en sådan här match efter att tidigare med bravur ha klarat av säsongens mål, att hänga kvar i Elitserien utan kval.
Kvällens huvudattraktion var White Lions avtackning av främst Mr Mike Helber, som gjorde sin sista tävlingsmatch i LHC-dressen och även av Erkki Saramaa. Dessa två har varit med länge (10 respektive 9 säsonger) och det kommer kännas tomt utan dessa två på isen. Ett TIFO med en gigantisk svensk och en gigantisk amerikansk flagga uppbyggd av pappersark på sittplats hedrade de båda. Stora bokstäver skrev "MIKE" på ståplatsläktaren. Under matchen hyllades de båda spelarna gång på gång med ramsor då de befann sig på isen och efter matchen kom ännu fler hyllningar, mer om detta senare.
Tråkig förstaperiod
Själva matchen var som sagt usel och jag hoppas ni har viss förståelse för att mitt engagemang i själva matchrapporten inte är det största. Första perioden var rätt intetsägande. I LHC-kassen denna kväll stod Fredrik Jensen. Denne gjorde så gott han kunde, men efter åtta och en halv minut var han alldeles övergiven och Jan Hammar kunde stöta in en retur från Jensen. När LHC befann sig i anfallszonen hade man för det mesta en extra ryggsäck var och det är uppenbart att det inte är lätt att spela hockey då. Nåväl, kvitteringen kom efter tre fjärdedelar av perioden, i ett LHC-powerplay. Martin Knold åkte från sin backplats in mot målet i en vid sväng och spelade pucken in framför mål. I gröten stod Mathias "Terminator" Ahxner och rakade in pucken bakom Hadelöv. Första perioden slutade 1-1. Förvånansvärt nog hade MIF en klack på plats i Stångebro. De hördes ganska okej då och då, men jag måste påstå att ramsorna var väldigt tjatiga, åtminstone de jag hörde. Tre olika ramsor lyckades jag uppfatta under hela matchen. Nåväl, en eloge till dem att vara på plats och stötta sitt lag, hur som helst!
Tråkig(are) andraperiod
Som underrubriken antyder så blev matchen ännu sämre i andra perioden. MIF kom rätt så ofta med hög fart in i anfallszonen, men kom sällan till farligheter. LHC fick inte chansen att spela sitt spel pga ryggsäckarna och den nödvändiga viljan fanns heller inte där. Jensen blev åter igen övergiven efter sex minuters spel, då Jesper Mattsson kunde trycka in den andra returen alldeles ensam framför Jensen och åter igen irriterades vi på läktarna av domaren Peter Andersson, som flertalet gånger släppte solklara utvisningar. LHC drog på sig ett lagstraff för för många spelare på isen efter drygt halva perioden, men MIF utnyttjade inte detta alls. Efter 17 minuters spel åkte Ahxner ut för holding. Jag orkar inte ens kommentera utvisningen, men däremot tänker jag kommentera den utvisning som endast 17 sekunder senare drabbade Peter Casparsson framför det egna målet. Han och en MIF-spelare stod framför målet och tampades, som brukligt är i powerplay/boxplay. Cappe petade till MIF-spelaren på benet och denne föll pladask framåt. Utvisning? Tja, kanske... men inte med den nivå som tidigare varit under matchen. Att dessutom ta ut Cappe för slashing är mycket underligt. Jag kunde då inte se ett slag från hans klubba... Jaja... MIF var ju inte sena att utnyttja tillfället och Juha Riihijärvi tryckte dit 1-3 tämligen omgående med ett hårt slagskott. Jensen tappade in pucken lite snöpligt, men man kan inte begära så mycket i ett tre mot fem-läge då motståndarna får underbara skottlägen. Stångebro var stundtals riktigt död, men vad kan man förvänta sig med det spelet på isen och frånvaro av allvar? Det märktes, på många sätt, att matchen inte gällde något.
Bråkig tredjeperiod
LHC fick ett tidigt powerplay, men det var inte heller då något lysande spel. Visserligen befann man sig i anfallszonen, men kom alltför sällan till farliga lägen. I stället var det MIF som gjorde nästa mål, i just powerplay(törs jag säga efter en tveksam utvisning?). Roger Öhman sköt ett skott i bra läge, men det såg inte alls otagbart ut för Jensen. Time-out från LHC följde och efter detta blev matchen grinigare och ett antal dubbelutvisningar kom under andra halvan av perioden. Den som fick mest spel var nog Hadelöv i MIF-kassen som rök ihop med Norgren efter att denne varit framme och jagat efter en puck som Hadelöv inte såg ut att ha full kontroll på. Tomas Sandström åkte efter 18:22 ut för en hakning, Peter Andersson hade tydligen sänkt nivån igen. LHC tog ut Jensen ur kassen och tryckte på. Johan Norgren åkte snabbt ut för en fasthållning, inget att säga om, solklar. Sex mot tre ska ge utdelning och det gjorde det också. Självaste Mike Helber fick trycka dit pucken i röran framför mål och avsluta sin sista "riktiga" match med ett mål. LHC fortsatte sex mot fyra, men det gav ingen ytterligare utdelning. De två sista minuterna hedrades LHC med stående ovationer från publiken i Stångebro, efter en på ett mycket starkt sätt genomförd säsong!
Hyllningar efter matchen
Hyllningarna fortsatte efter matchen. Ingen brydde sig om resultatet, motståndarna, domaren eller det dåliga spelet. White Lions delade ut priset för årets mest värdefulle spelare i LHC och föga förvånande gick detta till målvaktsklippan Mikael Sandberg. Därefter var det dags för Mike och Erkki igen. Mike drog av sig matchtröjan och under denna hade han en svart t-shirt. På framsidan stod det med vita bokstäver:
TACK
WL!
På baksidan stod det, även det med vita bokstäver:
I LOVE
YOU!
Ovationerna från ståplats ville aldrig ta slut. Hela laget åkte ärevarv och hyllades av publiken. Vissa spelare slängde upp sin blomsterkvast på läktaren. Den som gjorde detta på det mest härliga sättet var Stefan Pettersson, mäkta populär. Bendelin & Weiderstål fick sin beskärda del av hyllningarna, bl.a. skanderades "B&W:s vita lejon".
En efter en försvann spelarna från isen efter säsongens sista elitseriematch. Sist kvar var givetvis Mike och Erkki, som spexade till det lite mer i form av någon variant av kullerbytta framför White Lions. Därefter lämnade de i sakta mak isen för sista gången i riktiga tävlingssammanhang.
TACK MIKE! TACK ERKKI! Nu väntar andra uppgifter för er och det känns mycket skönt att ha er kvar i organisationen även efter denna säsong, eftersom de båda kommer vara heltidsanställda i LHC på olika poster.
Säsongen är över, åtminstone den riktiga säsongen. Med facit i hand är betyget "med beröm godkänt". Säkrat kontrakt utan kval och man har visat att man verkligen har i högsta serien att göra. Jag ser med tillförsikt på framtiden och längtar redan till i höst. Det ska bli spännande att se vad som händer under "silly season" och med den nya arenan som hägrar. Det är inte ofta man går hem efter en förlust med ett leende på läpparna...
VI SKA ALDRIG TILLBAKA!
