Årets bästa dag - drömmarnas dag!
Idag drar slutspelet äntligen igång! Under höstens och vinterns grundserie hittar jag på ursäkter och falska narrativ för att intressera mig för vissa matcher. I regel handlar känslorna under grundseriens gång om hur matcherna kan komma att påverka det kommande slutspelet. Egentligen spelar inte första-, femte- eller tiondeplatsen någon större roll för mig. Speciellt inte en säsong när hemmapublik saknas. Det uppvisar bara tendenser inför när det ska börja på riktigt. Alltså nu.
För att lindra slutspelsabstinensen brukar jag under vårkanten ta upp joggingen. Under löpturerna brukar jag fundera på alla möjliga aspekter som kommer att påverka i den nästkommande matchserien eller matchen. Så var fallet även för ett par dagar sedan. Medan jag sprang runt i vårvädret reflekterade jag över tidigare slutspel samtidigt som Guns N Roses album ”Use Your Illusion II” rullade i hörlurarna.
”But it´s been fourteen years of silence. It´s been fourteen years of pain. It´s been fourteen years that are gone forever and I´ll never have again”. Det här är min sextonde vår där jag följer Luleå Hockey på nära håll. Jag har således följt laget vid femton tidigare säsongsavslut. Av dessa har endast en säsong avslutats i eufori. Det var säsongen 07/08 när Luleå mirakulöst undvek kvalserien i grundseriens sista omgång. Det blev klart efter Luleås sista match redan var slut och Mora inte lyckades ta hem bonuspoängen i sitt förlängningsspel. Aldrig igen kommer jag nog fira en tiondeplats lika glatt. Jag har följaktligen varit med mitt kära lag genom fjorton år av misär. Missade slutspel, uttåg i kvart, uttåg i semi, finalförlust, ja till och med ett inställt slutspel efter säkrad serieseger. Jag vill påstå att jag varit med om allt. Allt utom ett guld. Refrängen från Guns N Roses låt ”14 years” sammanfattar dessa fjorton år av sorger och motgångar bättre än jag någonsin kan göra med egna ord.
Nu ska jag inte gräva ner mig allt för djupt redan i krönikans och slutspelets inledning. Jag vill samtidigt påtala att flera av dessa slutspel har innehållit stunder av glädje. Kvartsfinalserien våren 2011 mot Djurgården kommer alltid hållas högt på min lista över minnesvärda stunder. Likaså den femte semifinalen mot Färjestad våren 2013, när Klasen avgjorde i förlängningen. Eller varför inte Johan Franssons avgörande mål i femte perioden av den inledande kvartsfinalen mot Linköping våren 2006, när jag bevittnade min första slutspelsmatch från läktaren. Jag håller alla dessa minnen varmt om hjärtat. Samtidigt ger de mig hopp om mer. Hopp om ett nytt minne som jag kommer hålla minst lika varmt. Minnet av en guldmatch!
Mycket kan sägas om den nuvarande upplagan av Luleå Hockey. Personligen ser jag slutplaceringen som lite av ett misslyckande. Kanske lite magstarkt med tanke på att jag är uppvuxen med ännu sämre ingångsvärden inför slutspurten. Nuvarande lag jämförs dock i huvudsak med förra årets upplaga. Förra säsongens serieseger medförde en helt annan tro inför slutspelet, som aldrig blev av. Samtidigt har jag sett lag höja sig under slutspelet förr.
I årets slutspel menar jag att alla lag kan slå alla, förutsatt att det ena laget toppar formen. Med det sagt hoppas jag verkligen att Luleå kan få en bra start mot Skellefteå. Med en bra start tror jag att årets lag kan räcka riktigt långt. Kanske hela vägen. Känslomänniskan i mig vill verkligen tro att Bulans gäng har gått på ”halvfart” under grundserien för att nu växla upp i slutspelet. Kanske är det förklaringen till att vi inte har fått se bra spel i 60 sammanhängande minuter. Under tidigare år har Luleå kritiserats i media för att de inte har haft förmågan att lägga i nästa växel under slutspelet. Jag hoppas verkligen att spelare som Gustafsson, Klasen och Tyrväinen kan växla upp en nivå till och då leda denna grupp till framgångar. Allt som behövs är enstaka ögonblick av briljans som leder till mål. Sedan vill jag att grabbarna lever efter följande paroll: Gör som Bulan – lägg er på pucken!
Skulle det istället gå som det brukar får jag än en gång sjunga med till låtar om sorg samtidigt som jag förbannar mig över Luleå Hockey och tycker synd om mig själv. Det har fungerat förr, och kan mycket väl bli nödvändigt igen för att kunna svälja ytterligare ett snöpligt slut. Att skratta åt Petter Lasu Nilssons utläggning om domarkåren brukar slutligen få mig på gott humör igen. Kanske för att hans kombination av ilska och att tala ”obegripliska” påminner mig om mitt eget alldeles för intensiva supporterskap under matcher.
Tidigare nämnda låt ”14 years” återfinns på Guns N Roses dubbelsläpp från det tidiga 90-talet, ”Use Your Illusion I & II”. Att använda fantasin både en och två gånger är precis vad jag kommer göra nu när slutspelet börjar och jag joggar ute i vårsolen. Innan första matchen har spelats kan fans av alla lag tillåta sig själv att drömma om att just det egna laget kommer stå som segrare när allt är avklarat. Nu har mina drömmar om guld börjat. Huruvida de besannas eller krossas återstår att se, men idag medför de en kittlande känsla inför vad som komma skall.
