Att vara bäst när det gäller
Efter att Linköpings säsong tog slut så kan man konstatera att man gjorde sin bästa grundserie sedan 2009/2010 (då man också blev trea) och det har varit gott om superlativ kring laget. Slutspelet är dock det sämsta man gjort på sedan 2011/2012 då klubben slutade på en tionde plats och missade slutspelet.
Med sortin i kvartsfinalen på lite avstånd så har jag fortfarande svårt att förstå att många tycker att LHC gjorde en fantastisk säsong. Givet att vi med "säsong" menar både grundserien och slutspelet så har jag oerhört svårt att se storheten i det hela. Det är såklart alldeles utmärkt jobbat att komma trea. Inte minst med tanke på att man med nytt tänk, ny sportchef och ny tränare byggt om, gjort annorlunda, tagit sig in på en annan väg. Sett till grundserien, 52 omgångar i SHL, så är det en bra säsong. Inget snack om det.
Men en säsong innebär som bekant ett slutspel också. Och att som tredjeplacerad inte bara åka ut redan i kvartsfinal, utan att dessutom tappa 4 raka matcher i ett läge där man leder med 2-0 är svårt att betrakta som särskilt godkänt. Det är här rubriken, att vara bäst när det gäller, kommer in.
De som känner mig, och läser vad jag skriver, brukar tycka att jag antingen är väl negativ, eller möjligen lite elak mot ett LHC som "inte har det så lätt". Många jag diskuterar med lyfter Linköpings hyra av Saab Arena (fd Cloetta Center) som den enskilt största faktorn till att man inte är med och slåss om medaljerna. Att det alltså är en ekonomisk fråga att LHC inte vinner. Delvis är det nog rätt. Det är såklart lättare att vinna ju bättre, och dyrare, spelare man kan ställa på isen. Men allvarligt talat. LHC har provat det också. Man har haft spelare som Hlinka och Hlavac i en första kedja, och haft så påkostad trupp att man samtidigt kunde ha Eric Beaudoin och Tomas Surovy i en fjärdekedja. Men något guld har det inte blivit. Man har nämligen inte kunnat prestera sitt bästa spel de gånger när det verkligen gällt. Framför allt inte under finalerna 2007 och 2008. Och då, då hade man verkligen fantastiska trupper. På pappret. Men papper, teori, förvandlas lätt till konfetti när saker ska avgöras på isen. Att pengar och trupp inte är allt visade sig tydligt när Linköping för första gången mötte Skellefteå i ett slutspel. Då, 2009, var det LHC som hade den betydligt dyrare och, på pappret, bättre truppen. Ändå vann Skellefteå.För att de var bäst när det verkligen gällde. I slutspelet.
Där och då inleddes också en något skakigare period rent resultatmässigt för LHC och man har inte varit i närheten av någon final sedan dess. Vilket på totalen har lett till minskat intresse och därmed en mer ansträngd ekonomi. Dessutom har man satsat fel, genom ett antal misstag som tvingat fram panikvärvningar och tränarbyten vilket såklart blivit dyrt.
I år tänkte man nytt, och inte minst skulle det satsas på spelare som minsann kunde leverera i ett slutspel. Laget skulle byggas för slutspel. För att prestera bäst, när det gällde mest. Och ingen kan ju klaga på inledningen. Andrew Gordon klippte in sitt första slutspelsmål i sitt första byte. Linköping vann komfortabelt första matchen, och med bra flyt vann man även den andra. Sen gav man bort initiativet och 4 matcher senare fick man semester. Och de där spelarna som skulle göra det i slutspelet, de ledande amerikanska forwards som värvats in. De gjorde inget mål alls på säsongens sista 5 matcher. När det verkligen gällde så försvann dom. Och de ledande backarna, som skulle styra upp defensiven, leda lagets fysiska slutspelsspel, de försvann de också.
Man kan vrida och vända på alla möjliga parametrar, men min slutsats blir ändå densamma. LHC spelade inte sin bästa hockey när det verkligen betydde något. Man misslyckades, återigen, med att vara bäst när det gäller. För framtiden måste man därför hitta ett recept där man får ihop ett fungerande spel i grundserien med spelare som verkligen klarar av att lyfta sig när det blir allvar. Dit har man fortfarande en bit kvar.
***
När det gäller ekonomin så är den en parameter som alla andra. Har man inte mest pengar så får man istället se till att vara bäst på andra saker. Som att träna med kvalitet, ställa hårda krav på tävling i varje moment. När en spelare säger "jag har aldrig varit så här bra tränad" så ska det vara LHC som sett till att träningen bedrivits på det sättet. Det får aldrig vara en "vanlig dag på jobbet" att spela hockey i LHC. Eftersom Linköping aldrig har vunnit, så ska man också vara den organisation, från lokalvårdare till direktör, som har mest hunger i fråga om att vinna. Och då måste man vara bäst på att skapa vinnande förutsättningar utifrån de ekonomiska ramar man har. Det kanske inte räcker till ett guld, det kan man inte kräva. Men man kan kräva att man har spelare i truppen som plockar fram sin bästa hockey när det verkligen gäller.
***
