Bäst när det gäller? Inte i Linköping i alla fall!
Total förnedring. I säsongens viktigaste match. 0-6 för andra gången i samma kvartsfinal. 7 mål framåt, och ingen spelare med fler än 2 poäng på kontot. På 6 matcher. Det finns alla skäl till att ifrågasätta både karaktär och kultur hos LHC. "Små marginaler" känns som en ytterligt tveksam ursäkt när man två gånger om lyckats förlora med 0-6.
Det är som vanligt när man åker ut ur ett slutspel. Det kommer rätt hastigt. Och känslan av tomhet brukar vara stor. Men just den här gången trumfas tomheten av ilska och irritation. Dessutom var det inte så hastigt den här gången. Efter att LHC stått och tittat på och Brynäs drog i väg till 4-0 i sjätte matchen så hann man ju redan efter 15 minuter i andra perioden dra ner rullgardinen.
LHC misslyckas återigen i ett slutspel. Återigen misslyckas man något så alldeles kapitalt med att vara bäst när det gäller. Återigen har man "stjärnor" som misslyckas med att leverera när det blir allvar. I kvartsfinalen 2017 lyckas man dessutom blir krossade, förnedrade, av sina motståndare med hela 0-6. Och inte bara en, utan två gånger. Att inte kunna göra bättre ifrån sig, inte kunna visa bättre karaktär, är verkligen uselt. Man måste kunna begära att varje enskild spelare åtminstone på något sätt ska spela för sin heder. Man måste kunna begära att en tränare ska lyckas bättre med att få sina spelare att plocka fram sin bästa hockey när det gäller. Och man måste kunna begära av en sportchef att kunna scouta in spelare med rätt karaktär. Spelare som inte bara är bra hockeyspelare. Utan också klarar av att gilla läget när det blir allvar. Att vara som bäst när det behövs. I den här kvartsfinalen har ingen spelare, ingen, lyckats skramla ihop mer än 2 poäng på 7 matcher. Det är ett kraftigt underbetyg till de spelare som har både hög lön och mycket istid. Man måste kunna leverera när det ska avgöras.
Kommer någon ihåg Jeff Taffe? Han värvades till LHC inför säsongen 14/15 och gjorde stor succé. I grundserien. I slutspelet försvann han helt, och bidrog med just ingenting. Intressant nog var det väl känt att Taffe aldrig hade varit särskilt lyckad när det kom till play-off. Hur LHC tänkte där förtäljer inte historien.
Istället värvades ett antal andra nordamerikanska spelare in till LHC säsongen 15/16. Stor succé. I grundserien. De försvann mot Växjö i kvartsfinalen 2016. Och de försvann mot Brynäs i kvartsfinalen 2017. De lag som går långt i slutspel har spelare som presterar när det gäller som mest. De spelare som funnits på isen i LHC i kvartsfinalen 2017 har, med få undantag, gjort tvärtom. De har visat mjuk rygg, inte steppat upp, utan istället fallit ihop, blivit små, och inte på allvar visat något alls som tyder på att man vill blanda sig i den riktiga striden. Det känns faktiskt, hur arg jag än är, fel att ge sig på enskilda spelare i en sån här krönika. Jag förutsätter att de spelare som hållt till i Linköpings övre kedjehierarki förstår vad det här handlar om. Prestationen, eller snarare bristen på densamma, är ju rätt tydlig. Räcker det inte med statistiken så finns det ju repriser på matcherna. Men det handlar naturligtvis inte bara om spelare. Man måste också fundera över tränare, sportchef och övriga inblandade. Vad är det som gör att det fallerar, år efter år?
När man ger sig på LHC med sån här kritik så får man alltid vara beredd på att gå i svaromål. Den vanligaste attacken är att man inte förstår hockey. Nästa i raden brukar vara att man måste förstå att LHC inte kan vinna för att man inte har råd med samma spelare som andra föreningar. Här brukar diskussionen om kommunal doping också dyka upp. Det är en fullt relevant synpunkt. Men jag tänker ta till mitt standardsvar här: LHC vann inte när föreningen hade pengar. Heller. En klubb som har råd att ha Surovy och Beaudoin i en fjärdekedja hör knappast till den fattigaste delen av idrottssverige. Men guld? Nä, inte då heller. Därmed kan vi dra slutsatsen att det inte enbart beror på pengarna.
Förståelsen för hockey då? Jo då. Den är helt okej. Tillräckligt okej för att veta att de lag som vinner också är de lag vars ledande spelare tar just en ledande roll när allvaret börjar. Där, mina vänner, är LHC inte i närheten. Och det blir naturligtvis extra störande för en supporter när sportchefen inför säsongen gärna pratar om kravbilder, karaktärsspelare och att bygga för slutspel. Sånt snack måste backas upp med resultat. För om något är säkert, så är det att SM-guldet inte vinns i augusti.
