En oförglömlig passion
Hockeyns dag i Malmö Arena bjöd på en vacker hyllning till Robin Alvarez. Spelaren som agerade inspirationskälla för mig när jag lirade hockey. Han är mer än bara en förebild, hela hans karriär är en gnista av hopp för såna som mig som började lira sent i livet. Men också en påminnelse om att hockey är så mycket mer än en sport - det är en gemenskap. En emotionell dag minst sagt.
Det känns både sorgligt och underbart på samma gång att ta in sanningen av att hans dagar som spelare är över. Jag minns dagarna för några år sedan, då man åkte till arenan eller satte sig framför sin TV och såg pågarna lira mot ett spännande slutspel. Robins passion var en flamma för både laget och publiken. De flesta lag har en sådan spelare. Den som alltid steppar upp och finns där för sina lagkamrater, den som är redo att ge allt för skölden på sitt bröst. Malmö har haft flera exemplar av den spelartypen genom åren, och en av mina främsta favoriter är just Alvarez. Det märktes alltid hur mycket laget betydde, och fortfarande betyder för honom.
Att plocka ut ett enda favoritögonblick över hans hela 463 (!) matcher i Malmötröjan är inte en lätt uppgift. Men om jag fick välja just en höjdpunkt skulle det förmodligen vara det ikoniska kvitteringsmålet i den galna upphämtningen hemma mot Skellefteå år 2018. Jag slutar aldrig få gåshud för varje gång jag tittar på det målet, det var ren galenskap då, och det är ren galenskap även nu.
När jag var runt 8 år gammal snörade jag på skridskorna för första gången på allvar i Limhamns ishall. Från och med den punkten spikade jag fast att jag skulle satsa på att bli hockeyspelare. En ambitiös dröm, men min passion fanns där. Vet ni vilken annan spelare som började spela hockey sent och hade samma passion för Malmö som mig?
Robin Nyquist Alvarez.
Hur han gick från ung och egentligen inte särskilt skicklig jämfört med andra, till att nu stå på isen i Malmö Arena och bli hyllad framför tusentals av supportrar, är en inspirerande historia. Självklart ett ljus i mörkret för de som har lite motivation just nu i sin spelarkarriär. Om det är någon som känner igen sig i det jag skriver tycker jag verkligen att ni borde kolla in hans karriär och hur han gick från botten till toppen.
Det blev någonstans naturligt för mig att fastna för hans spelstil. Även om jag på den tiden inte förstod så mycket om sporten som jag gör nu, så tror jag ändå att min egen spelstil till stor del inspirerats av Robins. När jag sedan två år senare skulle få en ny matchtröja, var självklart nummer 10 på ryggen det enda alternativet. Robin blev snabbt min favorit, och dessutom tyckte jag att efternamnet Alvarez var väldigt häftigt. Ni som är hockeyentusiaster förstår säkert vad jag menar, ett efternamn gör större skillnad än vad man tror…
Nu när jag flera år senare tittar tillbaka på hur Alvarez karriär har påverkat mig känns det sensationellt bra att kunna tacka av honom på det perfekta sättet. Och trots att jag inte nådde min galna dröm att bli hockeyspelare vet jag ändå att det format mig som person i slutändan. En spelare som Robin Alvarez hittar man inte många av. Det finns otroligt många skickliga spelare i vår stora värld, men lojaliteten och drivet som han visade är inte det vanligaste.
Det för mig är en oförglömlig passion.
