Sveket Vi Aldrig Glömmer
Jag ska berätta något för er, som ni förmodligen redan vet om. Det finns inget som heter anständighet längre. Det finns inget som heter hedersord, hållna överenskommelser och att hedra ingångna avtal. Det finns inget som heter långsiktighet, stabilitet och trygghet. Det finns inget alls, längre.
Frågan är om Malmö Redhawks finns kvar så länge till nu, när den ena efter den andra visar att inget är på riktigt när man har med oss att göra och att det alltid finns någon man hellre vill vara hos, oavsett vad som sagts innan.
Tänk att alla långa, rabblande ramsor om hållbar och långsiktig utveckling, omtag, samsyn och vackra formuleringar av liknande slag, bara var skitsnack. Allt prat om satsningar, ny identitet och friska nya tag, var bara prat. Munväder, för att etablera sig själv och sin mediaprofil, så att andra skulle få upp ögonen och bli attraherade.
Well, det funkade. Vi trodde på dig, Björn. Och du fick igenom din plan, genom att använda oss som din högtalare för dina visioner och ambitioner. Tänk så lättlurade vi alla var, som lät oss charmas, tjusas och imponeras av ditt sätt och dina floskler. Nu i efterhand så förstår vi att den falska masken var just en mask och en förklädnad och att du aldrig menade något av vad du sa. Du tänkte bara på dig själv, ditt brand och din framtid. Ett större svek, knivhugg och total demaskering har väl aldrig skådats i svensk hockeys historia.
Så vad ska vi göra nu då, när ännu ett ingått avtal brutits i förtid och ännu en av oss väljer att lämna i förtid, eftersom det finns finare alternativ som lockar, oavsett vad man lovat och vad man har för kontrakt.
Eller, finare ska väl likställas med rikare, i det här fallet och inget annat.
HV71 är ungefär lika dåliga som Malmö i år och har varit det i några säsonger. Så kom inte och påstå att det här handlar om en Big Club Release, som vissa i NHL åtminstone förr hade inskrivet i sina kontrakt.
Björn Liljander går ifrån ett bottenträsk till ett annat, även om det finns en rätt oskönt uppblåst och kraftigt skev självbild hos klubben han kommer till, som rimmar lite sådär med lagets sportsliga prestationer på senare tid. Således är det av enbart själviska skäl som denna övergång sker. Han tycker förtjänar ett karriärkliv, vill ha en större budget och är värd att arbeta i ett större friutrymme.
Vad det här gör med vår självkänsla, som förening och vår självbild, som supportrar, det skiter Björn Liljander i. Han kunde bokstavligt inte bry sig mindre. « Inte svårare än så », för att citera honom, ur en intervju från igår omkring anledningen till uppbrottet.
Nej, det är väl så, nuförtiden, i hockey-Sverige. Det man lovar, gäller aldrig. Det man säger, är aldrig på riktigt. Ena dagen är du en av oss och nästa är vi ingenting. Money talks, bullshit walks och i det här fallet stämmer det väl in, bokstavligen. Vi stänger kapitlet Liljander och förlåter aldrig vad han fick oss att tro på och hur han lurade oss att känna hopp och tillförsikt till att vi nu, till slut, äntligen fått tag i någon som menade det han sa och ville vara hos oss, under den tid han lovat.
Nu vet vi att inget är på riktigt och att ingen går att lita på och att ingenting längre spelar någon roll, för det kan ändra sig lika fort igen. Vi blir aldrig sams igen och vi blir aldrig hela igen, efter detta djupt förrädiska fulspel och det är ingen annan än vi själva som har ont av det här. Skadeglädjen är naturligtvis stor hos alla andra, men vi är vana. Det har alltid varit vi mot resten av världen och nu vet vi att det alltid kommer att vara så, vad som än händer, uppenbarligen är det till och med så att vi tydligen motarbetar oss själva.
Njut av ditt nya liv nu, Björn. Hoppas pengarna känns fina i fickan och att HV71 får ha dig ett litet tag iallafall, innan du gör samma sak emot dem och drar vidare. Här är du aldrig mer välkommen och vi glömmer aldrig vad du gjorde.
Hoppas det var värt det.
