Seger i dubbel bemärkelse
En sagolik vändning, mot ett lag som fick vad de förtjänar, med allt vad det betyder och mer därtill. Gårdagens match kommer leva kvar i sinnet på alla rödhökar och frågan är var det nu bär åt, fortsättningsvis.
På en rastplats på väg E22, någonstans mellan Karlskrona och Kalmar, vid ungefär klockan två på natten, står jag och tittar upp emot stjärnhimlen. Vi är på väg hem ifrån Malmö och ”den där matchen mot HV”, som vi länge kommer referera till den som, en match som vi som var på plats aldrig kommer glömma.
Länge såg det riktigt mörkt ut och våra egna stjärnor och icke-stjärnor lyste, men bara med sin frånvaro. Vi övervägde att ge upp och åka därifrån i andra periodpausen, för det var inte roligt längre. Det gick åt helvete, HV hade för många supportrar på plats (hur fick de tag på så många biljetter till sitt bortafölje?) och de sjöng av hjärtans lust, innan, under och ända fram till sista perioden. När matchen var slut var det däremot vi som sjöng och inget hördes ifrån den gulvita sidan. Jag tror däremot att vi är många som fortfarande småsjunger, såhär ett dygn senare.
Där och då, på rastplatsen efteråt, fanns det inga gatljus eller andra ljuskällor, så i det kompakta beckmörker vi befann oss i var det lätt att se stjärnhimlen i all sin prakt. Även om vi bara skulle stanna en kort stund för att byta förare, så var det lockande att stå kvar och bara stirra upp i det hänförande skådespel som mötte blicken, om man bara tittade efter.
För det är väl så, att det krävs ett totalt mörker och en fullständig brist på ljus, för att man ska kunna märka att stjärnorna är där. Så var det åtminstone nere på jordnivå, i Malmö, i period 3, då varenda spelare i hemmalaget på något vis plötsligt förvandlades till matchstjärnor, var och en, och vände på det hopplösa läget, till seger, tre poäng och en otroligt stärkande moralisk vinst..
För det här var naturligtvis inte vilken match som helst, med tanke på allt som hänt innan, med övergångar och svek som inramning och bakgrund. Det fanns en laddad symbolik i just den här matchen, även om det bara gällde en vanlig seriematch i omgång 30. Det som jag funderade mest på där, under tiden jag stod och såg upp emot kosmos, var om den här bedriften nu sätter tonen för resten av säsongen, eller om det bara var en supernova, en kraftig urladdning mot ett lag som retat upp oss, eller om vi liksom kan fortsätta med framåtlutat spel, med attityd, kamp, vilja och självsäkerhet, även fortsättningsvis, även mot lag som inte vi har en vendetta emot.
Ja, var den här säsongen nu ska ta vägen är fortfarande en vidöppen fråga, med 22 omgångar kvar. Vi vet inte åt vilket håll vi ska titta, men vi blickar gärna uppåt, så långt vi kan se, för det är uppåt vi längtar. Kikar vi riktigt, riktigt noga, kommer vi snart kunna ana var det här laget hamnar när grundserien är över.
Det finns skäl att känna hopp och optimism, vill jag hävda. Se bara vad som hände igår. Nu vet vi att till och med i de mörkaste sammanhangen, under rätt förutsättningar, för den som håller huvudet uppe och tittar noga, så framträder det små glimmande ledtrådar, som kan visa vägen, för den som vill veta vägen. Det är ovisst, men kommer att bli spännande att se var den vägen leder.
Det var nog runt det som jag tänkte min sista tanke, innan jag slet blicken ifrån universums mysterier och återvände till mörkret i bilen igen. För att föra liknelsen i mål och för att vara lite finurlig, skulle man till och med kunna uttrycka det, att var Malmö Redhawks säsong från och med den här segern tar vägen, står skrivet i stjärnorna.
Igår lyste de starkt, hela vägen hem.
