Tro, hopp och Carl Persson
Med två segrar i följd och antydan till andrum i tabellen börjar livet ljusna något för oss bespottade supportrar av Malmös hökar.
Det är inte utan en viss bävan och aura av lätt skepsis man numera förbereder sig för att bevittna våra hjältars drabbningar i den svenska hockeyligan.
Denna säsong, likt den förra, har i stora drag byggt på och handlat om olika former av elände, det är den bistra sanningen. Supporterskapet,därmed redan kraftigt beprövat, har också fått utstå en del smälek på diverse digitala plattformar, ty intern kritik har förts fram där man anser många av oss vara av motsatsen till det rätta virket. Vi har kallats för Medgångssupportrar, att vi uppvisar ett icke aktivt supporterskap och att vi är mest intresserade av vårt lag när det går bra och liknande tillmälen. Kort sagt, så har det som anhängare av den röda höken på sistone inte varit en odelat enkel och smärtfri tillvaro, för att uttrycka det milt.
Ändå sitter vi där, trots vi lovat att vi inte ska, med tanke på hur det gick matchen innan, i vissa fall blott 48 timmar tidigare.
Ändå åker vissa av oss långa sträckor och lägger många pengar på att på plats bidra med glada tillrop, etc.
Ändå bultar hjärtat i slutminuten av matchen när vi leder med en skör marginal och ändå sover vi dåligt när vi förlorat och tjurar ihop inför våra familjer eller arbetskamrater. Hela året, mellan september och mars, ungefär.
Vad det är för slags benämning på det supporterskap vi har, det låter jag vara osagt, men jag vet att det är genuint, själsgenomträngande och att det är på riktigt, med tanke på hur det känns inombords varje gång matchen är över, oavsett utgång och varje gång matchen ska börja. Supporterskap är något väldigt intimt och personligt och ska inte definieras av någon annan, ungefär som ens religion eller andra övertygelser. Låt oss bära det i fred, på vårt vis och ifrågasätt oss inte med fyrkantiga fördomar.
Så, med detta sagt, vad tar vi med oss ifrån dagens fenomenalt värdefulla vinst mot MoDo? Det är inget annat än sjukt att vi med detta lags alla vedermödor har tagit oss dit vi är, en liten, liten bit ovanför kvalstrecket, men fortfarande ovanför det, med nästippen precis över vattenytan. Med tanke på truppens sammansättning och omständigheter som skador, avstängningar och allehanda besvär vi dragits med, är det inget annat än sensationellt bra gjort, trots allt. Varje poäng vi kniper, via varierande variabler, är inget annat än ren magi.
Cirkus Redhawks segertåg turnerar vidare i nästa vecka och vi får kolla om överstetrollkarl/coach Kollar trollar fram nya sätt att vinna på den här veckan, efter en tid av motgång. Utan risk för hybris, så måste man ändå konstatera att 4-3 mot självaste Färjestad och 3-2 mot mediokra MoDo är tänkbara nyckelmatcher som gått i lås och potentiella gyllene vändpunkter i säsongen.
Det krävs inte mycket för att vi, bespottade fair weather fans, ska börja känna tillförsikt. Ett hat trick ifrån en toppspelare. En gammal hemvändare som ansluter och är bara glad för att få spela hos oss.Skadläget börjar ljusna och vår finske vän med det fruktiga namnet skymtar bortom horisonten. Janne är på gång att göra efterlängtad comeback. Janne, min vän.
Det börjar bli plusgrader ute, snön har smält, solen visar sig och titta inte nu, men helt plötsligt vågar vi klåpare till fans tro lite, lite grann på att allt kanske, kanske kommer att ordna sig till slut. Det finns en väg.
Med tro, hopp och Carl Persson, kan det gå.