Fabbe är en stålman!
Den 23 januari, i en bortamatch mot Rögle, spelade Karl Fabricius sin 1000:e SHL-match. Den stora majoriteten av dessa matcher har han varit iklädd den vackraste av tröjor. Som nyinstallerad skribent ser jag det som min plikt att skriva en krönika om en av klubbens stora ikoner. Denna krönika kommer att handla om Karl Fabricius sett ur mitt perspektiv som supporter, med allt vad det innebär. Hylla den som hyllas bör – nu kör vi!
Sommaren 2005 flyttade jag som 11-åring från Kalix till Luleå. Som spelare i ”Kommunserien” fick jag ett säsongskort på ståplatsläktaren. Jag besökte alla matcher jag kunde under den säsongen, 05/06. I det lag som Luleå ställde på isen fanns Karl ”Fabbe” Fabricius. Han blev direkt en personlig favorit. Hur skulle han inte kunna bli? Likt mig hade han bott i Kalix till ca 10-års ålder innan han flyttade till Luleå. Som hockeyspelande grabb var min dröm att göra samma resa som han hade gjort, från Kalix till Luleå Hockeys A-lag.
På den tiden var ett SM-guld min högsta önskan i livet. Hade jag fått välja vad som helst på denna jord (fred på jorden, stopp på svält, återförening av Guns N Roses etc) hade jag valt ett SM-guld för Luleå. Kanske inte om valet skedde offentligt, då hade jag förhoppningsvis haft förstånd att välja ”det rätta”. Det här berättar jag för att ni ska förstå min besvikelse den dag jag fick höra nyheten att Karl Fabricius hade skrivit på för Frölunda inför den kommande säsongen. Det var ett svek större än något jag hade kunnat föreställa mig. Han lämnade Luleå för att satsa på något nytt. Hur kunde han?
Åren gick, och efter det att Frölunda valde att bryta kontraktet med Fabbe återvände han till Luleå. Min initiala känsla var glädje. Äntligen skulle en av norrbottningar i Elitserien återvända till Luleå. Direkt efter återfann sig dock en annan tanke i mitt huvud. ”Den jäveln! Nu passar det.” Istället för att glädjas blev jag förbannad över att han ”kröp tillbaka” när han inte längre var önskad på annat håll. Detta var något jag höll emot Fabbe under flera år. Från läktaren svor jag regelbundet åt hans begränsningar i den offensiva zonen och spelet med klubban. Ett suckande ”Fabbe” blev det skällsord jag använde mig som mest av när Luleå spelade dåligt.
I takt med att fler säsonger passerade försvann mitt agg. Fabbe blev inte någon favorit, men han var en konstant som i stort sett alltid fanns med i det lag Luleå mönstrade på isen. Efter säsongen 17/18 slutade den enda spelaren som varit med under hela mitt liv med Luleå Hockey – Janne Sandström. Det fick mig att börja fundera över supporterskap i stort. Vilka drivkrafter fanns egentligen i mitt supporterskap? Vinster var det knappast, för några sådana hade jag aldrig fått uppleva. Istället kom jag till insikten att det nog var stolthet över mina rötter. För mig, med rötterna i Tornedalen och en uppväxt som inleddes i Kalix och fortsatte i Luleå, är Luleå Hockey hela Norrbottens representationslag. För mig spelar det inte någon större roll om spelarna på planen är från Norrbotten eller utifrån, så länge de ger sitt yttersta för laget från Norrbotten. Långt ifrån alla spelare som kommit och gått har passat in i den mallen, men i laget har det alltid funnits en spelare som personifierat detta – Karl ”Fabbe” Fabricius.
När han en gång lämnade för att senare komma tillbaka ifrågasatte jag hans ”klubbhjärta”. Det gör jag inte idag. I mina ögon går det inte att önska sig en bättre representant för klubben. Utöver att bjuda på hårt jobb varje match föregår Fabbe med gott exempel även utanför isen. Samma typ av vemod som jag kände när Janne slutade känner jag inför tanken på att Fabbe en dag kommer sluta. Tusen matcher får gärna bli tusen till, för med stålmän som Fabbe i laget klarar jag mig en hel livstid utan vinster.
Sommaren 2017 spelade Guns N Roses på Friends arena. Tre av de fem herrar som en gång i tiden utgjorde originaluppsättningen hade återförenats. Tillsammans skapade dessa herrar det album som jag kanske håller högst genom alla tider, Appetite for Destruction. Skivan har inte den högsta högstanivån på sina låtar – men har beskrivits som ”all killer, no filler” då alla låtar gör jobbet och mer därtill. Jag kunde givetvis inte missa möjligheten att spana in några av mina gamla barndomshjältar framföra musik som jag än i dag håller högt. Väl på plats fick jag syn på ytterligare en barndomshjälte när jag stegade mot läktaren – Karl ”Fabbe” Fabricius. Sex månader tidigare, vid 23-års ålder, hade jag själv flyttat söderut från Luleå för att satsa på något nytt (i mitt fall utbildning). Jag kan inte annat än att skratta gott åt att det var av precis den anledningen mitt agg mot Fabbe en gång startade. Äldre och, förhoppningsvis, klokare vill jag idag beskriva Fabbe och alla hans insatser i Luleå-tröjan på samma sätt som tidigare nämnda skiva – all killer, no filler.
