Veckans Legendar: Patrik Sundström

En av de största svenskarna i NHL-historien är Patrik Sundström. Redan som 19-åring var han landslagsman, och som 20-åring var han NHL-spelare. – Det gick väldigt fort där ett tag, berättar Patrik.

För vissa spelare spinner karriären igång i ett rasande tempo. Så var det inte minst för Patrik Sundström.
    Björklövenprodukten – som kommer från en riktig ishockeyfamilj där han bland annat har en framgångsrik tvillingbror i Peter Sundström – hade innan han fyllt 21 år redan spelat i Elitserien, VM, Canada Cup och NHL.
    Att det gick så sagolikt fort var inget som anfallaren reflekterade över då.
    – Det var nog inget som man tänkte på då, utan det var bara att köra på, funderar Patrik som 1981, efter att ha spelat sitt andra raka JVM, blev uttagen i Tre Kronors VM-lag.
   – Det gick väldigt fort där ett tag. Jag fick ju spela Canada Cup samma höst också, så det gick verkligen undan.

Han kan inte heller förneka att han kommer från en ishockeyfamilj där hans pappa Elon Sundström spelade flera säsonger i bland annat Skellefteå, och där hans tvillingbror Peter hade en gedigen Elitserie- och NHL-karriär.
    Hans söner Alexander – som spelar i Brynäs och som är listad av New Jersey Devils – och Philip – som spelar juniorhockey i Björklöven – är också inslagna på ishockeybanan.
    – Jag måste verkligen säga att det är en ishockeyfamilj. För mig var det ganska naturligt att spela ishockey för så var det i Umeå på den tiden; ishockey på vintern och fotboll på sommaren. Att jag valde ishockeyn berodde väl på att den var roligare än fotbollen, säger Patrik som både hade en konkurrent och sparringspartner i Peter.
    – Det var säkert lite av både en konkurrent och inspirationskälla. Vi sporrade alltid varandra för man hade alltid en träningskompis. Jag tror att den sporrningen också hade betydelse i hur bra vi blev.
    Som alla andra tvillingar fanns det också kemi mellan bröderna.
    – Ja, det tycker jag absolut att vi hade, och det blir så när man vuxit upp och alltid tränat tillsammans.

Bröderna var också tillsammans med och vann Sveriges hitintills enda JVM-guld 1981.
    Speciellt mycket minns dock inte Patrik från den turneringen. 
    – Det är ganska längesedan och den där frågan om hur det var dyker nästan upp varje år numera. Det finns väl inga riktiga konkreta minnen, men man kommer ihåg att vi hade kul i laget och att vi jobbade för varandra. Sedan hade vi den där lilla turen som krävs för att vinna ett guld.
    Att vinna JVM är inte enkelt. Varför Sverige inte vunnit något guld sedan dess är svårt att svara på.
    – Det är svårt att säga. Det gäller att ha det där lilla flytet i de rätta matcherna, det är en klyscha men det handlar om små marginaler. Småkronorna har varit nära några gånger sedan dess, och vi får väl hoppas att det kommer ett nytt guld inom de närmaste åren.

Framgångsrik NHL-karriär

Efter blott tre säsonger som ordinarie i Björklöven – då han hunnit med två JVM, två VM och ett Canada Cup – åkte Patrik som 20-åring – han skulle fylla 21 i december – över Atlanten för att spela i NHL.
    Vancouver Canucks hade tingat den svenske talangen i den nionde rundan, som den 175:e spelaren totalt, i NHL Entry Draft 1980.
    – Det kändes lockande och spännande att prova att spela mot de bästa i världen, säger Patrik som hade en fantastisk period i NHL, även om han är ödmjuk när han ska kommentera tiden på andra sidan Atlanten.
    – Det kändes som att jag hade en bra tid där borta, menar Patrik.
    ”Bra” är ett understatement. Patrik svarade för 588 poäng (219+369) på 676 matcher i Vancouver och New Jersey, och spelet på de små rinkarna passade honom perfekt.
    – Spel på liten rink passade mig väldigt bra, och jag tycker att det var roligare att spela på liten rink också. Det hände lite mer, var högre fart och mer fysiskt spel.
    – Jag skulle beskriva mig själv som en allroundspelare – en tvåvägsspelare, menar Patrik.

De fem första åren spenderades i Vancouver – där han gjorde sin poängmässigt bästa säsong andra året med 91 poäng (38+53) på 78 matcher – innan han 1987 skrev på för New Jersey.
    – Det är sådant som händer där borta. Det var i samband med att jag skulle skriva ett nytt kontrakt, och då blev det så att jag bytte klubb. Jag visste om New Jersey Devils intresse för mig, samtidigt som Vancouver Canucks var i ett skede där de ville ändra lagsammansättningen en del, berättar Peter och menar att det var stor skillnad på att spela i Kanada och USA.
    – Det är väldigt stor skillnad. New Jersey var ett ganska nytt lag också, de flyttade väl dit i början av 80-talet någon gång. Det kändes inspirerande att komma till det unga lag som man hade just då.

Sitt bästa minne från NHL-tiden hämtas också från New Jersey. 1988, under Patriks första säsong i klubben, gick laget till slutspel, och tog sig ända till conferencefinal.
    – Ja, det bästa minnet måste vara när Devils höll på att gå till final i Stanley Cup. Laget hade väl inte varit i slutspel tidigare. Hela resan var ganska trevlig i och med att det inte var några som trodde på oss i och med att vi hade slunkit in i slutspelet i sista grundserieomgången. Sedan slog vi ut lag som New York Islanders och Washington Capitals, det var stort, minns Patrik vars lag sedan förlorade mot Boston som tog finalplatsen.
    I det slutspelet gjorde Sundström 20 poäng (7+13) på 18 matcher, bäst i laget, och var en av nyckelspelarna. Övriga slutspel som svensken spelade slutade i den första rundan.
    När Sundström ska plocka ut de bästa spelarna han spelat med i Nordamerika, väljer han de spelarna som han haft bäst kemi med.
    – Jag hade bra samarbete med Tony Tanti i Vancouver och detsamma med John MacLean i New Jersey. Det är väl de spelarna som jag trivts bäst med, även om jag spelat med många andra bra spelare också, som senare blivit Hall of Fame-spelare och sådant.

Ryggen sade stopp

1992 åkte Sundström hem till Sverige igen, efter att ha fått sin sista NHL-säsong – det blev bara 17 matcher – förstörd på grund av en skada.
    – Jag körde sönder ett lår. Jag fick en lårkaka som sedan utvecklades så att det producerades ben i muskeln, och det var ganska allvarligt. Jag visste inte om jag skulle kunna spela mer, berättar Patrik som dock spelade två säsonger i Björklöven, innan han 1994 lade skridskorna på hyllan.
    Men det var inte lårskadan som fick honom att lägga av 32 år gammal.
    – Nej, det var ryggen. Jag hade problem med den de sista åren, eller hade haft det till och från i hela karriären egentligen. Till slut höll den inte längre i alla fall.
    Innan han lade av hann han i alla fall vara med och spela upp Björklöven i Elitserien – och det var en höjdare.
    – Att gå upp från allsvenskan till Elitserien är nog nästan en större glädje än att vinna SM-guld. Det är jättestort och jätteroligt.
    – Det är nog mer mediaintresse och sådant nu än det var då, men det är självklart stort för spelare, organisation och fans. Och sedan är det absolut speciellt när man är hemmaspelare, och det är ett av mina största ögonblick i karriären.

Bland de stora ögonblicken i karriären kan också läggas Canada Cup 1984. Patrik Sundström svarade för sju poäng på åtta matcher i den stjärnfyllda turneringen.
    Toppturneringen – där Sverige hade med spelare som Kenta Nilsson, Håkan Loob, Mats Näslund, Thomas Steen och tvillingbrorsan Peter Sundström – var givetvis ett prestigefyllt uppdrag.
    – Ja, så är det absolut. Det är de roligaste turneringarna att spela, och det tror jag spelarna också tycker. Det är snäppet högre än NHL faktiskt. Turneringen är ett av de roligare minnena, inte minst tack vare att vi gick till final mot Kanada. Då hade vi ett riktigt bra lag, och det är nog det bästa laget som jag spelat i. Vi hade många bra spelare i rätt ålder, minns Patrik och berättar om finalen som spelades i bäst av tre matcher.
    – Vi förlorade finalen i två raka. Kanada hade ett riktigt bra lag. Vi slog dem i grundserien, och det är väl en match som sticker ut tycker jag, att få besegra Kanada i Kanada. Den matchen spelades dessutom i Vancouver som var min hemstad då, så det var absolut speciellt.
    Kanada vann den första finalmatchen med 5-2, och tog en till synes säker 5-0-ledning i den andra matchen, men Sverige svarade för en mirakulös upphämtning, men kom inte närmare än 5-6.
    – Vi var väl ett stolpskott från att kvittera. Det var jättebittert att förlora den finalen. Sedan bröt jag handleden i slutet av matchen också, så det var inte så mycket som var uppåt just då.

Trots den framgångsrika karriären så har inte Patrik Sundström speciellt många guld. Brorsan Peter har ett VM-guld, ett JVM-guld och tre SM-guld att ståta med.
    Patrik har ”bara” ett JVM-guld.
    – Jag har SM-, VM- och Canada Cup-silver, men så är det ju, det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, skrattar Peter som dock har fina flera individuella utmärkelser, som till exempel Guldpucken 1982.
    – Ja, dels det, men också Viking Award som jag har vunnit två gånger. Det är årets bäste svensk i NHL som spelarna själva röstar fram. När spelarna röstar fram det så är det en av de finaste priserna man kan få, berättar Patrik som vann utmärkelsen 1984 och 1989.
    Idag arbetar Patrik med ishockey.
    – Jag jobbade i reklambranschen ett tag, och sedan kom jag tillbaka till ishockeyn, och nu jobbar jag vid hockeygymnasiet i Umeå. Det är jätteroligt att jobba fram nya talanger. Just nu är jag väldigt nöjd med att göra det jag gör, säger han.
    Det ska han vara nöjd med – och han lär ha en hel del att lära ut.
    Konstigt vore annars.
   

1 kommentarer

Jonas Gustavsson2009-01-17 12:10:00