Krönika: Mr Luleå, Anders "Burra" Burström.
Så kom beskedet, ett tämligen väntat men ändå tråkigt besked. Anders "Burra" Burström slutar i LuleåHockey. Om Anders slutar helt med sporten eller om han fortsätter i nån annan klubb är dock inte helt klart.
Anders "Burra" Burström har bestämt sig, han lämnar LHF efter 15 säsonger i klubben. "Burra" slutar på topp, som lagkapten och som en god företrädare för idrottsmän i allmänhet och LuleåHockey i synnerhet. "Burra" har alltid, från det han kom fram som ung åkvillig ishockeyspelare, uppträtt korrekt. Han har aldrig verkat sur eller grinig, trots ibland bittra förluster. Personligen har jag rätt många minnen av Burström, jag minns när han och Mikael Lövgren kom fram som två yrväder. Båda två hade, med det spel dom hade då, passat ypperligt i dagens Luleå. "Burra" har under sin tid i Luleå gjort sig känd som en krigare, en spelare som aldrig ger upp, en pådrivare. Under den här säsongen, som blev hans sista i LHF, så har han även axlat rollen som utbildare med kaptensC på bröstet. Jag kan villigt erkänna att jag haft en del kritik mot Burström, då jag ansåg att han gjort sitt. Men han har gång på gång visat vilken tillgång han är för Luleå och jag har fått äta upp all kritik. Den senaste säsongen anser jag också är en av hans bästa. Mycket beroende på att han fått ta sånt stort ansvar, men även att han visat vägen för det nya Luleå. Jag tror att hans ödmjuka personlighet, kraft och vilja kommer att bli saknad i LHF. Därför hoppas jag att han istället får en roll inom föreningen, gärna runt A-laget. Som en god vän till mig sa, det är nog en av dom få gamla Luleåspelarna som jag vill se bli fortsatt avlönad av föreningen.
Men faktiskt är det så att jag har haft en annan kontakt med "Burra" som spelare. Nu blir det lite "jag mötte Lassie" varning, men långt innan Burström klev in i A-laget så träffade jag honom första gången. Han var på besök på den krog/restaurang som jag då arbetade på, hans bror Lars var ofta där då han var bekant med ägaren. Redan då kunde man se att det var en speciell kille. Han hade vid ett tillfälle spelat en match och som belöning för väl utfört arbete så bjöd broder Lars honom på en bit mat och lite ståupp uppträdande. Känns faktiskt lite roligt att kunna berätta en sån anekdot. För att fortsätta på "Lassie" temat så har jag även vid ett flertal tillfällen spelat innebandy med och mot "burra", han var likadan där, han vill vinna men han var oftast ärlig i spelet.
Anders Burström har även varit iväg på lite äventyr utanför Luleå, bland annat var han i Finland och spelade några säsonger. Hans poängproduktion då visar att det är ett helt annat spel i den ligan än i Elitserien, för "burra" har inte varit i närheten av den produktionen här. I Elitserien har han också representerat SSK, har faktiskt inget större minne av honom därifrån, istället minns jag när han återvände till sin moderförening. Det var en hel del kritiskaröster som höjdes, men återigen så bevisade han att dom hade fel. Jag vet att många journalister älskade att intervjua honom, dom visste att det inte skulle komma några dumdryga svar från hans mun. Det är nog något som jag tycker att tränare och ledare ska lyfta upp, för även om jag i ärlighetens namn måste benämna "burra" som en av "vattenbärarna" så finns det såklart olika sådana. Burström gjorde inget väsen av sig utåt, men jag vet att hans närvaro och sin förmåga att göra sin röst hörd i rätt läge var viktigt i Luleås omklädningsrum, framförallt under dom sista säsongerna. Tränare och ledare för ungdomslag borde lära sig att premiera spelare som agerar som Burström, spelare som tar sitt ansvar och ger mer än dom tar. Alla kan inte göra mål eller passa till mål, det behövs "vattenbärare" som leder laget när det inte produceras. "Burra" har alltid varit en sån spelare, och det är sån jag minns honom, ödmjukt arbetande i sin roll som tränaren gett honom.
Under årets slutspel så lyfte sig "burra" ett par snäpp. Han var inte bara bra i defensiven och i boxen, han tog även för sig framåt. Tillsammans med dom unga som han fick ta hand om så var dom i vissa matcher den bästa kedjan. Att vara lagkapten och ständigt få husera i fjärdelinen, den avlastande linen, kan inte ha varit lätt. Men Anders Burström tog den rollen med glädje, han visste att det var en viktig roll. Han tog också sin titel på största allvar. Vid minst två tillfällen, då LHF krisade en aning under slutspelet, tog han snacket. Minnesvärt är sista matchen mot DIF, då han ställde sig upp i omklädningsrummet och sa ungefär så här: "Vi ska inte förlora på att vi är defensiva, nu kör vi framåt". Det var ett snack som bar hela vägen till semifinal.
Som sagt, jag tror att Anders Burström har varit viktigare för Luleå än vad vi kan föreställa oss. Jag har själv skrivit om Luleås själ nu när det är flera av dom såkallade "kulturbärarna" som försvinner. Visst har nog Mats Lavander haft en del i stämningen i truppen, men jag vet att den "kulturbärare" som kommer att vara mest saknad är Anders "burra" Burström. Den roll och det arbete han haft och utfört går inte att ersätta. Lite orolig blir jag, därför vill jag hemskt gärna se honom kvar i föreningen som ledare. För den ledare han varit på isen, kan mycket väl omsättas till ledare på bänken. Så viktig tycker jag att han varit.
I mina ögon gör Burström rätt, han slutar på topp. Det minne och arv han lämnar efter sig är bara positivt då hans slutspel var magnifikt. Anders "burra" Buström kommer att vara saknad, kanske inte mest som spelare, utan då mer som ledaren, som pådrivaren och som med ödmjukhet ställt sig i förarsätet när det blåst som värst. Han fick ju trots allt vinna ett SM-Guld under sin karriär och det är mer än tillexempel Peter Forsberg fått, eller för den del Mikael Renberg. Många med mig vill att "burras" tröja nummer 21 ska upp i taket på Coop, för mig är det en självklarhet att den ska upp. Varför inte till seriepremiären? Hur som helst, Anders "burra" Burström kommer att saknas, mer än vi tror. Därför så blev det en hyllningskrönika till hans ära.
