Krönika: Serieledning med mersmak
Luleå har inlett årets Elitserie på samma sätt som den föregående avslutades. Efter 4 spelade matcher har laget spelat in 11 poäng och står på 6 plusmål.
Trots att laget leder serien och att flertalet spelare ex. Skrbek, Olausson och målvakterna levererar mycket goda insatser kan man konstatera att det skulle gå att få ut ännu mer av årets Luleå. Trots att poängen trillat in är känslan att Luleå ännu inte fungerat i närheten så bra som lagmaskinen skulle kunna göra. Troligen kommer det visa sig att det är nödvändigt att ta fram all den inneboende kvaliteten i laget då motståndarna inom kort kommer att förstärkas av NHL-proffs alltmedan Luleå troligen får hålla till godo med de spelare som truppen redan innehåller. I denna krönika ägnar jag mig ät att lyfta fram de delar i spelet som jag tycker att Luleå kan förbättra ytterligare.
Luleås powerplay fungerar inte. Trots införskaffandet av nya kreativa spelare såsom Klasen och Hirschovits och Linus Persson lyser såväl effektiviteten som rörelsen i numerärt överläge med sin frånvaro. I dagsläget ligger Luleås statistiska effektivitet på mycket låga 7,14% dvs. ett mål har producerats på 14 numerära överlägen. Detta kommer inte att hålla i längden. De spelare som är inne på isen samtidigt som Olausson ofta ser ut som fastfrusna isskulpturer där de står och väntar på att den geniala passningen ska komma. Olausson är visserligen en extremt skicklig passningsspelare men alla som någon gång spelat ishockey vet att det blir problem om endast puckföraren rör på sig när något skall skapas i offensiv zon. Därmed ordinerar jag mer rörelse i powerplay som en första åtgärd för att komma tillrätta med denna mycket viktiga del av spelet..
Den andra ordinationen gäller de mediokra backskotten. Det finns en bra skottkapacitetet i laget i form av Fransson och Gunnarsson men av någon anledning verkar krutet i deras bössor obehagligt blött. Noterbart att dessa båda offensiva backar under föregående säsong endast mäktade med 4 mål (Fransson 1 mål och Gunnarsson 3 mål)! Jag tror att en viktig orsak till att backarna inte lyckas producera är att de alltför ofta får för svaga passningar, vilket medför att de inte kan skjuta direkt. Ett annat och kanske ännu större problem är att de sällan skjuter slagskott. Jag anser att de alltför ofta slänger iväg lösa höstlöv mot mål, naturligtvis är tanken med detta att försöka skapa oreda i motståndarförvaret genom styrningar, men effektiviteten är som sagt förbluffande låg. Nej, se till att backarna ställer sig brett isär under inledningen av powerplayet, dra isär boxen och leverera passningar som gör att de kan skjuta direkt så är jag övertygad om att spelet i numerärt överläge kommer bli bättre. Jag skulle även önska att Gunnarsson, som har ett mycket kvalitativt slagskott, skulle våga skottfinta och därefter avancera förbi täckande forwards, Mer skott och skottfinter skulle luckra upp motståndarförsvaren och tvinga dem att agera och inte bara stå och bevaka det egna målet.
Coachningen bör också bli mer aktiv och kanske även delvis förändras. Jag ställer mig frågande till att Fransson bör spela boxplay då han ofta tappar markeringen och vid flertalet tillfällen har han reagerat alltför sent på motståndarnas attacker vilket medfört både mål i baken och farliga lägen. Under vissa sekvenser av matcher kan det vara mycket svårt att förstå tränartrions tankar kring vilka de sätter på isen vid vissa tillfällen. Ett sådant tillfälle är exempelvis när Vihko, Hirschovtiz och Fabricius fick lov att ta hand om en stor del av powerplaytiden i matchen mot Linköping trots att den kedjan fungerat mycket svagt matchen igenom. Visserligen fungerade hela laget svagt men vid sådana tillfällen anser jag att tränartrion ska gå in och agera genom att stuva om i kedjorna, ta en time out eller på något annat sätt få till ett ”momentum” som Leif Boork skulle ha uttryckt det. Rönnqvist förespråkar mer en ”rulla på i förutbestämda spår taktik” i sann Tommy Sandlin och Lars Lagerbäck-anda. Det är inte alls säkert att det är en felaktig taktik ur ett långsiktigt perspektiv då det exempelvis ger vissa spelare som presterar relativt svagt ex. Linus Persson känslan av förtroende vilket sedermera kan leda till goda insatser för laget. Kortsiktigt kan jag personligen känna stor frustration då ingen aktiv coachning av laget sker även fastän det uppenbarligen inte fungerar av någon anledning. Som sagt vill man att allt hela tiden ska fortbättras och men i stunder av frustration framför TV-apparaten försöker jag tänka på att Rönnqvist och kompani lyft laget Luleå från de nedre delen av tabellen till den övre samt återigen fått oss Luleåfans att drömma om SM-guld.
Turligt nog har Rönnqvist en mycket bra bit kvar till de okrönta passivitetsmästarna Hardy Nilsson och Bengt-Åke Gustafsson som konsekvent undvek att coacha utan istället lade mycket tid på annat. Gnälla på massmedia och äta chokladbollar exempelvis är de sysselsättningar som jag spontant kommer på..
Antalet utvisningar behöver också minska. I dagsläget drar laget på sig på tok för mycket onödiga utvisningar i from av ”puck-outs”, onödiga cross-checking, hakningar och liknande. Under fjolåret var Luleå ett föregångslag i grenen att hålla sig bort från utvisningsbåset och denna detalj i spelet har jag verkligen saknat under inledningen av denna säsong. När laget drar på sig för många utvisningar riskerar man dels att släppa in mål i boxplay och dels tappar laget rytmen då flertalet spelare får finna sig i minskad istid under de numerära underlägena. Det är glädjande att se att tränartrion tydligt uttryckt att denna del av spelet måste förbättras, jag hoppas på en snar bättring.
Färjestad väntar. Ny seger på ingång.
