Krönika: Kommer vi någonsin se en damspelares vepa i taket?
Damspelare om några bör hyllas för sina trogna insatser för sin klubb. Men kommer vi någonsin att få se en kvinnlig profil bland de stora i våra arenors tak?
Det folkliga intresset för SDHL är fortfarande tråkigt nog svagt även om en del klubbar gör sitt yttersta för att åtminstone en eller två omgångar per säsong få läktarna att fyllas lite extra.
Media försöker (Mittmedia ett lysande exempel) trots relativt liten efterfrågan och det finns några föreningar som valt att exploatera sitt damlag lika mycket som herrarna på sina sajter trots att intresset är lågt i jämförelse.
Men det ligger i tiden, det är rätt väg att lyfta fram damerna lika mycket även om det aldrig pratas i fikarummen om den där SDHL-matchen mellan Modo – Luleå. Eller hur pass Lara Stalder just nu dominerar ligan poängmässigt med sina mäktiga 52 poäng efter 30 omgångar.
De flesta av oss vill damhockeyn väl även om vi nästan aldrig tittar på det.
I stort sett samtliga jag har talat med vill se att damhockeyn utvecklas och alla är överens om att en stark hockeyprodukt för kvinnor är bra för sporten. På bara några fåtal år har damhockeyn tagit monstersteg framåt i utvecklingen i Sverige. Det är fantastiskt hur fort det har gått vilket både spelare och ledare slår fast vid.
Tuff vardag för damhockeyn
Spelarna tvingas att plugga eller arbetar på sidan av hockeyn vilket föranleder till försämrade träningsvillkor samt att i mångas fall får de stå för både utrustning och ibland även resor själva. Det spelar ingen roll om du så lirat OS två gånger eller är helt ny i SDHL.
Det ter sig därför också rätt naturligt att damspelare tvingas lägga ner sitt stora intresse ofta mycket tidigare än herrarna. Tjejerna måste gå en annan väg för att både ekonomi, vardag och kanske familj ens ska kunna fungera, och då riskerar sporten att hamna åt sidan. Vi har till och med läst om damspelare och psykisk ohälsa på grund av den kraft, energi och tid som krävs.
Det är ett problem.
Trots detta finns det en del trotjänare i dagens SDHL vi bör vara rädda om och även lyfta fram mer än vad vi gör.
Ta som exempel Erika Grahm med sina, i skrivandets stund, 279 SDHL-matcher och är inne på sin elfte säsong i Modo eller målvakten Sara Grahn med sina 218 matcher och åtta säsonger i Brynäs. För att inte nämna Denise Altmann i Linköping som precis som Grahm är inne på sin elfte säsong och hittills totalt 298 spelade omgångar i SDHL.
Det om något bevisar på riktiga trotjänare till sin klubb.
Men kommer spelare som Grahm, Grahn eller Altmann att få se sina tröjor hänga i sina respektive klubbars tak? Hur ska vi se på tjejernas insats i proportion till alla dem stora på herrsidan?
Tja, folkligt väldigt lite. Tyvärr.
Samtidigt kan man/ska man inte jämföra damhockeyn med herrsidan, det är varken rätt eller juste. Det är trots allt klubbprofiler, förebilder, VM- samt OS-hjältar vi pratar om. Elitidrottare som har enormt hjärta både för sporten och klubben de spelar för.
Ser vi på de förutsättningar som finns och lojaliteten till klubben till trots är dessa tjejer tillsammans med en hel del andra framgångsrika trotjänare i SDHL värda att hyllas ordentligt när deras karriärer är över.
Frågan är bara om det blir ett kortare tacktal från klubben och en blombukett en tisdag i november strax innan nedsläpp för herrarna eller blir det något mer?
Kommer vi någonsin se en damspelares vepa hänga i våra arenors tak, och vilken klubb blir först med att ta det steget?
