Krönika: Succé eller debacle?
Frågan ovan ställer sig nog många inför den stundande Kvalserien. Vad har Malmö Redhawks att komma med i jämförelse med exempelvis Leksand och Södertälje? Vem skall vakta målet i de tio viktigaste matcherna i Malmö Redhawks relativt unga historia? Kan spelarna hålla sig från utvisningsbåset? Skall allt Malmö Redhawks byggt upp under dessa månader ramla ihop som ett korthus, eller infrias allas (innerst inne) förväntningar?
Listan med frågan kan göras lång, men jag väljer att stanna här. Malmö Redhawks (kallat MIF fortsättningsvis, för nostalgins skull) leder HockeyAllsvenskan och har tillsammans med SAIK gjort flest mål och har släppt in minst mål. Detta låter vid en första anblick som oerhört positivt, men är det verkligen det? MIF har förlorat två gånger mot Rögle och två gånger mot SAIK, och i ärlighetens namn var det nog endast matchen i Skellefteå som MIF verkligen hade något att sätta emot. Hur kan laget inte tända till mot toppmotståndet och förmodligen det kommande motståndet i Kvalserien? Det är för mig en gåta, som enbart Lars ”Osten” Bergström och hans mannar kan besvara.
Det kryllar av individualism i MIF, men i motsats till de flesta anser jag att spetskompetens saknas. Vad jag grundar detta på är att MIF har ett starkt kollektiv, där poängproduktionen är jämnt fördelad, femmorna emellan. SAIK, som är MIF:s största hot, och Bofors, har toppar i Magnus Wernblom och Nicholas Angell, som går in och avgör match efter match. Det saknar MIF! Det tror jag kommer att straffa sig i längden, då alla lag behöver en utpräglad poängkung, för då lyfter sig övriga laget ytterligare ett snäpp. Spelare som Riihijärvi, Matthiasson och Staal är fantastiska ishockeyspelare, men uträttar för lite alltför ofta. Detta kan ju inte vara en slump, då MIF faktiskt i nästan varje omgång möter lag, som på såväl papper som plan, skall besegras. Jag ser ingen röd tråd i MIF:s spel överhuvudtaget, utan snarare vilja, vilket i och för sig kan flytta berg. Detta hjälper nog föga mot Leksand och Södertjäle om dessa lags poängkungar träder fram och visar vägen, som vår kapten Riihijärvi skall och bör göra. En kapten skall gå in och göra ”skitgörat” när det går dåligt, mana på sina mannar och visa känslor mot såväl domare som motståndarna. En gentleman i all ära, men hellre fyra vunna matcher till, än att kapten Riihijärvi får stoltsera med titeln ”årets kapten”.
Hur kommer det sig att MIF, som är HockeyAllsvenskans bästa lag, gång på gång drar på sig fullkomligt onödiga utvisningar och spelar krampaktigt? Det saknas kompetens hos vissa spelare, såsom Johan Norgren och Jonathan Coleman. Det är obegripligt att Johan Norgren har fått spela så många säsonger i MIF utan att tillföra ett dyft. Visst, han är Malmöpåg. Än sen då? Hellre en kille från Uppsala som tillför något, än en direkt säkerhetsrisk.
Till det positiva; Johan Forsberg, Christan Sjögren, Jan Öberg, Patrik Ahlstrand, Calle Söderberg, André Savage och Robert Tomik har imponerat på mig. Onekligen! Speciellt den nya formationen med Forsberg, Sjögren och Ahlstrand. Den formationen kommer att göra livet surt för såväl Leksand som Södertälje i Kvalserien. Killarna kör för kung och fosterland och kämpar frenetiskt i vartenda byte. Låt dessa mala sönder motståndarna och dra med sig utvisningar. Det kommer MIF vinna mycket på. Wesslau och Hirsch ser också väldigt stabila ut och jämför man med exempelvis Stana i Södertälje och Hadelöv i SAIK, så är MIF:s målvaktspar bättre på det mesta. Hirsch bör så i Kvalserien, men dagsformen skall avgöra!
Sammanfattningsvis kan sägas att om MIF kan hålla sig borta från utvisningsbåset och låta ovan nämnda formation mala sönder motståndarna, tror jag att MIF har goda chanser att åter ta klivet upp i finrummet. Det krävs emellertid att samtliga spelare går in helhjärtat i alla situationer, allt från att stå framför kassen och täcka i PP, fullfölja tacklingar och framför allt att våga spela enkelt och gå rakt på mål. I sarghörnen görs mig veterligen inga mål. David Moravec kan bli den efterlängtade poängkungen som alla väntat på, men det krävs då att spelarna runt honom backar upp honom och låter honom spela lite mer för egen vinning, vilket kommer att gynna laget i det långa loppet.
Till sist; hårt jobb lönar sig. Om ”Osten” kan tona ned sin höga moral beträffande filmningar, då kan MIF få med sig antalet fler utvisningar. Det gäller att vinna, ”Osten”, oavsett om det sker på ett moraliskt korrekt sätt eller inte. Det ges inga guldstjärnor för rättvisa i detta land, endast bittra utvisningar för osportsligt uppträdande, för just osportsligt upptränade på grund av irritation över motståndarnas osportsliga uppträdande. ”Ostens” ekvation ser ut enligt följande; hög moral = -2 minuter. Gör om, gör orätt!
