Madde Mårtensson: "Dagen efter"
"Jag vill ha in fler med Malmöanknytning, fler som verkligen kämpar för sin stad och sitt lag och inte skriver på bara för att vi betalar mest. Men jag tror på vårt Malmö." - Madde Mårtensson
10 april 2008, klockan 21.30 en dag och tid jag gärna suddar ut från mitt minne. Det var tänkt som dagen då Malmö återigen skulle inträda finrummet i ishockey, Elitserien, som ett av två lag som kunde gå upp. De enda som stod i vägen för framgången var ett redan avsågat Leksand. Och det började så bra.
När Johan Björk satte 2-4, trodde jag att nu, nu är det klart. Allt det som vi har kämpat för en hel säsong är definitivt inom räckhåll. Sen händer det som inte ska hända. 2-4 blir plötsligt till 4-4 och ångesten och nervositeten sprider sig i kroppen. Kan de klämma in ett mål till?
I bakgrunden i vardagsrummet gick Mora matchen och där kvitterade Mora till 1-1.
Jag har aldrig varit så nervös.
När sen de stod klart att Malmö förlorat i sudden återstod hoppet till att de spelade oavgjort i Ängelholm, men de var väl för bra för att vara sant, att något sådant skulle ske. Och mycket riktigt. Rögle vann och förpassade oss tillbaka till Allsvenskan.
Besvikelsen var stor och för första gången var jag glad över att inte åkt med till Leksand. Istället kunde jag dra en filt över huvudet och bara deppa tillsammans med en lika bedrövad Miffare och en glad Brynäsare.
Hur kunde det nu gå så här?
Många är vi som tänkt tanken. Om ifall att vi t.ex slagit Västerås hemma. Om inte vi förlorat första matchen mot Rögle etc. Men det hjälper inte nu. Malmö hade allt i egna händer och återigen faller vi på målsnöret. Återigen mot ett avsågat Leksand. Imorse när jag vaknade trodde jag att det hela bara var en dröm. Tills jag tittade på min mobil och såg de tre väntade sms:en med beklagningar.
Min största besvikelse är våra finnar. När finnkedjan sattes ihop, förstod jag att detta kunde vara precis vad Malmö behövde och de bevisade de. I början iallafall, men de senaste matcherna har de inte gått att känna igen. Inte heller vår målvakt Jani Hurme har varit sig lik.
Vad hände?
Igår var jag stolt över Johan Björk och Carl Söderberg som verkligen stred.
Så vad är summan av kardemumman?
Inför nästa säsong lär många spelare ha lämnat laget och min förhoppning är att vi då verkligen satsar framåt och inte tar in spelare bara för att nå ett kortsiktigt mål. Jag vill ha in fler med Malmöanknytning, fler som verkligen kämpar för sin stad och sitt lag, och inte skriver på bara för att vi betalar mest. Men jag tror på vårt Malmö. Vi kommer att komma tillbaka till Elitserien. Nu blev det inte som vi hoppats i år men vi kommer tillbaka.
Det känns tungt nu, att veta att vi nästa år får åka till lag som Borås och Almtuna igen. Veta att vi i vår nya arena, inte får ta emot lag som Frölunda, Djurgården eller Modo. Jag satt själv hela morgonen och fundera på om mitt engagemang var värt allt detta. Alla timmar jag (och många fler) lagt ner under säsongen, både som medlem i RS styrelse och som delaktig på och kring matcher, hemma som borta. Men nu börjar saker och ting falla på sin plats. Sakta inser jag att det blir Allsvenskan igen, dock kommer de behövas några dagar till innan jag fattat det helt men en sak är säker. Jag kommer fortsätta i samma anda till hösten.
Vad som än sker vi alltid kärlek ger, inte sant?!
Det är slut på denna säsong och ett uppehåll väntar nu men till hösten tar vi nya tag för vårt lag. För Malmö hör inte hemma i Allsvenskan och vi som supportrar kan inte svika vårt lag nu. Vi ska ge allt vi kan för att lyfta fram laget nästa säsong och får förlita oss på att våra spelare då gör det samma.
Nu smälter vi det här så ses vi säsongen 2008/09, med nya krafter och nya tag!
