Carlzon granskar: Backarna
Det har varit en lång tid sen första avsnittet av denna serie visades. Men nu är den tillbaka starka än någonsin.
Vi fortsätter denna artikelserie med att granska årets backar
Backar
Jesper Damgaard
Fredrik Eriksson
Daniel Casselståhl
Anton Blomqvist
Niklas Arell
Teemu Kesä
Robin Weihager
Patrik Hersley
Fick behålla de mesta
Malmös backuppsättning förra året var lite svagare än året innan där bland annat Jyrki Välivaara ingick. Det var även denna lagdel som oftast blev ifrågasatt även fast det var produktionen framåt som fattades. Innan den fantastiska avslutningen så tvivlade jag på om Malmös backuppsättning var bra nog att ens klara allsvenskt motstånd. Men sen började alla kriga och det var jobbigt att möta Malmö i sargkanterna precis som på gamla goda dagar. I denna sväng kommer även årets största flipp in i bilden, Anton Blomqvist som blev ett slags prakt exempel på det nya Malmö Redhawks. Det är fortfarande ett mysterium hur inte Bobo Simensen under sin tid som ledare, inte gav denna spelare mer speltid. Trots sin längd så är han bra på rören och har även en bra spelförståelse vilket gör honom till kanske den mest intressanta backen i år.
Malmös spelartapp från föregående säsong, på backsidan, blev bara Per Johnson och Jan Öberg. Dessa två ersattes med Teemu Kesä, Robin Weihager, Patrik Hersley och Niklas Arell. Backuppsättningen inför kommande säsong känns intressant, Det känns intressant speciellt med Teemu Kesä, som inte är en kille man inte leker med på isen. Meningen är att han ska sätta lite respekt i motståndarna och förhoppningsvis håller han sig ifrån onödiga utvisningar. Förutom Kesä är det ett tydligt mönster i värvningarna, det ska vara hemvävt som det så länge pratas om. Det är en bra idé och det visar att konkurshotet var en stor väckarklocka för klubben.
Ledargestalterna
Jesper Damgaard var en gåta under säsongens gång. Inledde fantastiskt bra och stabilt. Sen drog han på sig en skada och kom helt ur balans och såg väldigt osäker ut. Men även han vaknade till de sista 9 matcherna och blev tillsammans med Daniel Casselståhl ledargestalter för de unga hökarna. På något sätt tog dessa två spelare mer ansvar och spelade sin livshockey. Casselståhl som bara varit i klubben i 4 år visade nästan störst krigarhjärta av alla och blev snabbt en av publikfavoriterna. Tillsammans med Fredrik Eriksson så är dessa Malmös viktigaste kuggar där bak. Både Casselståhl och Damgaard är ledare både på och utanför isen, Casselståhl är även en riktig underhållare i omklädningsrummet där han är en av de som pratar och skämtar mest. Vilket även ökar alla spelares trivsel. Damgaard har varit kapten i Danmark rätt många år så han har förutom rutin, även gedigna ledaregenskaper och är även han en riktigt trevlig kille utanför isen. Det är dessa två som kommer fungera som mentorer till ungtupparna Arell och Blomkvist och kommer hjälpa till under deras utveckling.
Hemvändarna
När pengarna inte fanns försvann flera spelare. Därmed Robin Weihager som p.g.a sin relativt låga lön inte skulle klara att spela gratis. Weihager försvann till Norge men är nu tillbaka förmodligen bättre än innan. Han hade en relativt bra första säsong som A-lagspelare. Han bjöd på ett stabilt spel och skott hårda som hästsparkar. I år gick det precis som för hela laget lite trögare för Weihager. Det var Göran Karlström som ville ha tillbaka Weihager då han vet han går för då han haft honom i juniorlaget tidigare. Den lite äldre Patrik Hersley är även han en gammal Malmö spelare som hade en kort sejour över atlanten först i Los Angeles Kings farmarregioner och sedan i Philadelphia Flyers. Det blev då inget NHL spel för Hersley utan han fick köra på i AHL och ECHL. Precis som tidigare under hans karriär så fick han skadeproblem och även speltid. Nu är Hersley tillbaka och sägs vara bättre än sist vi såg honom som 21-åring. Han har även lagt på sig några kilo styrka och utvecklat sitt spelsinne. Både spelarna har ett hjärta som bultar för Malmö, båda är även unga och hungriga. Det är en perfekt chans för båda att ta ett större kliv in i laget och göra lite skillnad.
En nödlösning som blev en succé
När skadeproblemen drabbade Malmö under föregående säsong kollade man på många lösningar. Marknaden var verkligen inte det bästa och det var oftast förskräckligt dyrt. En nödlösning blev att man flyttade ner Fredrik Eriksson ner på backen. Eriksson var tillsammans med Paulsson de som producerade bäst under föregående säsong så det kändes som ett rätt oväntat drag. Eriksson fick ihop hela 56 poäng på 44 matcher. Produktionen blev halverad då han flyttades ner till back men ändå är han den som är den mest produktiva backen i truppen. I intervjuer fick Eriksson ofta frågan om hur han tyckte det var att spela back och han sa att han trivdes bättre som back då man såg spelet från en helt annan vinkel än som forward. Han har även spelat en hel del back som ung och har allt velat spela back. Eriksson är framförallt en offensiv back men defensivt sätt klarade han sig utmärkt. Säkerligen blir han även bättre med tiden då han är ung och fortfarande utvecklingsbar i sina nya position. Ett frågetecken hos Eriksson har varit hans attityd. Han lämnade Malmö under kontrakt år 2006/2007 då Malmö låg i Elitserien men när Lars ”Osten” Bergström lämnade sin post som tränare så kom Eriksson tillbaka bättre än någonsin. Den kurvan har fortsatt spikrakt uppåt och Eriksson visade rätt attityd när han ganska oväntat stannade efter spelarflykten. Han trivs även bra i Malmö vilket är positivt då ett bra liv utanför isen optimerar spelarens nivå även på isen. Eriksson tillsammans med Söderberg, Green och Staal är förmodligen Malmös viktigaste kuggar offensivt sätt och det är ett måste att dessa lyckas.
Ungtupparna
I år är det ovanligt många Malmö killar i truppen. På backsidan har vi även två juniorer varav en redan kom in i hetluften förra säsongen. Anton Blomqvist värvades till J20 då man saknade backar, mer som en utfyllnadspelare. Blomqvist gjorde dock en jätte succé i J20 och fick sedan när Karlström fick även chansen i A-laget. Ett A-lag där spelade hade försvunnit, Blomqvist fick mycket utrymme och speltid och tog vara på detta väldigt väl. Han var en av de mest tongivande av de juniorerna som fick chansen. Spelade väldigt respektlöst och publikfriande hockey. Som grädde på mosen blev han uttagen till Sveriges U19 trupp till 4-nationsturneringen i Ryssland. I år kommer förmodligen båda två utvecklas till fullfjädrade A-lagspelare.
Hårdingen som ska inge respekt
Det var rätt komiskt när Malmö Redhawks höll sin presskonferens där de två nya spelarna skulle avslöjas. Ordförande Christian Rasmusson påpekar Malmös snedsteg igenom åren där man köper ihop lag som faller ihop. Dyrt och inte framgångsrikt. Han säger att dessa tider är över och att vi nu ska sattsa på svenska och helst egna spelare. En stund senare presenterar man en dansk och en finsk spelare. Kim Staal har förvisso ett stort Malmö hjärta och om hans dialekt varit skånsk hade man trott att han bott här i hela sitt liv. Teemu Kesä var de andra namnet, en finsk ruskigt tuff back som Malmö haft koll på den senaste säsongen då Odense ekonomi började knaka i fogarna. I år snappade Peo Larsson upp honom. Sanningen är dock att det var hans andra val av den typen av spelare. Malmö sökte en tuff back och Matt Nickerson var intressant då han gjorde en grymt bra sista match när han var utlånad till Malmö. Nickerson valde Springfield Falcon i AHL och Malmö valde Teemu Kesä istället. Kesä som noterades för 153 utvisningsminuter i Odense tröjan sägs vara en spelar som inger respekt i motståndarlaget. Det kan förstås då han inte är liten med sina 96kg och inte rädd för att gå in närkamperna till 100%. Han själv säger till Höknästet i en tidigare intervju att han har en god moral på isen, att han även lovar göra ett hårt jobb varje dag samt en del mål förhoppningsvis. Även Peo Larsson påpekar att Kesä inte är helt bakom flötet när det gäller att spela hockey, det är inte bara en grisspelare utan är även hyffsad på skridskona samt har ett bra skott. En karakstärspelare som Malmö egentligen saknat sen Mats Lusth som då grishockey blev ett känt begrepp när Malmö och hockey diskuterades. Om Kesä kan hålla ner utvisningsminuterna och sitt temprament samt producera lite framåt så har vi gjort en lyckad värvning tycker jag.
Slutsats
Malmös backsida i år är rätt intressant faktiskt. Anton Blomqvist och Teemu Kesä är de jag mest har förhoppnnigar för. Det känns lite som att Blomqvist kan bli hur bra som helst och kan även börja producera framåt. Jesper Damgaard och Daniel Casselståhl är båda gamla rävar och kommer säkert göra en minst lika bra insats som förra året och är tillsammans med Fredrik Eriksson de viktigaste kuggarna på backsidan. Robin Weihager och Patrik Hersley känns som lite chansningar men båda två kan säkert överraska positivt då de fortfarande är unga och hungrig. Niklas Arell är väl den osäkrast och ett oprovat kort på hög nivå, vi får se hur man klarar trycket i årets tuffa säsong. Vi ska inte glömma att Allsvenskan blir tuffare och jämnare efter varje år. Lag som Växjö, AIK, Västerås och Almtuna är inga dussinlag längre och är man inte på tårna så smäller det i nätmaskorna. Förhoppningsvis är backarna fullt medvetna om detta och är inställda på att jobba till 100 procent i sargerna även fast det kan smälla och göra ont. Serien är ingen transportsträcka och varenda lag som kommer möta Malmö ska inta isen med respekt. Jag vill se samma attityd som i de sista matcherna där man ser hur spelarnas ögon glöder, de ville spela hockey och de spelade hockey precis som var deras sista match i deras liv. Den desperatheten är ett måste även i år.
