CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 9: Hammarby B - Halmstad J, oktober 1980.
Läs även del 8.
Ska jag vara ärlig så hade jag då inte en aning om vad alltihop handlade om. Men så är det. Saker händer och så går livet. Det är det som är bra med fotboll. Där går allting ihop liksom. Det blir alltid nya säsonger, nya matcher. Namnen på spelarna förändras. Men det är ändå detsamma. Att vara center i laget går i arv, på något sätt, som tronföljd fast man inte behöver vara släkt.
"Konungen är död – Leve Konungen!" Jag var alltid helt säker på att min vän Kjell Hansson skulle bli kung.
Oktober 1980, Hammarbys reservlag möter juniorlaget nere på Kanalplan. Ett stilla regn, men det är ljumt för årstiden. Jag tänker på annat, snurrar paraplyet. Mary Poppins. Flyga. "Lite socker i botten så går medicinen ner." Nu är det avspark.
Kjell spelar på topp i reservlaget ihop med någon ny kille som de kanske ska värva. Juniorerna surrar som flugor runt om dem i sin iver att visa vilka de är och vilka de ska bli. Jag har inte sett en match i år. Rest runt. Kjelle är väl som vanlig. Jagar och hugger. Ser lite sliten ut. Kränger lite mer än vanligt när han springer. Har han ont? I fjol fick han sitta på bänken i en allsvensk match bara 19 år gammal och det pratades om debut men så gick hans vänsterknä sönder på en träning och han var borta i mer än ett år. Han skrev till mig:
"Jag ger inte upp så lätt". Nu är han tillbaka. Han stångas med försvararna, springer rakt över mittbacken och gör 1-0. Jag skriker rakt ut. "Ja! Mål! Snyggt Kjelle!" Folk vänder sig och tittar på mig. Det är bara jag och några ledare i publiken. Domaren har blåst. Frispark för juniorerna. Domaren skriker åt Kjell: "Ta det lugnt annars åker du ut! Tror du det är nåt jävla VM!?"
I slutet av första halvlek börjar Kjell halta alltmer. Det är som om han springer i luften. Det är vänsterknät. Det håller inte. Han fortsätter försöka. Vill inte bli utbytt. Kontraktet går ut och han måste visa att han håller. Det kanske går över. Det kanske kommer en boll och så är drivet i steget där igen och han gör en tunnel och drar en till och sätter den i nättaket och alla kritiska ögon börja glittra igen och de säger "Det är klart att du ska vara kvar i laget. Välkommen tillbaka!" Men det håller inte.
Domaren blåser. Första halvlek är slut. Kjelle sitter kvar vid mittcirkeln efter att ha fallit i en närkamp. Det är så tyst. När han möter min blick är hans ögon inte sorgsna. De är tomma. Han ler generat, reser sig och haltar ut mot omklädningsrummet. Är det redan slut?
Jag vet inte vad det blev i den där matchen och jag kan inte påstå att jag bryr mig om det. Jag väntade på Kjell i omklädningsrummet, lät honom gråta ifred i duschen och lyssnade på hans försäkringar om att han nog skulle visa alla. Vi satt länge på Gröne Jägaren den natten. Det var som förr. Men ändå inte. Jag skulle resa igen nästa dag. Det stod på tågbiljetten vart jag skulle. Och vad stod det på Kjells? "Tillbaka?" En destination så god som min. Gud, det skrämde mig att se honom sitta där på mittplan i slutet. Det var som om han var ensam i hela världen.
Nästa söndag: Hammarby-IFK Göteborg, november 1982.
Läs del 10 här.
