Krönika: Bäst och ändå inte tillräckligt bra
"Så även om det nu blev ännu en förlust, så finns det ljusglimtar i Malmös spel. Nu gäller det bara att ta med sig det positiva och samtidigt reparera de defensiva bristerna inför fortsättningen av säsongen."
Säsongsupptakten har som bekant inte varit speciellt lysande och det har knappast undgått någon, vilket visas tydligt då publiksiffran publiceras efter varje hemmamatch. Blandade insatser med minuter av spelintelligens och kämpaglöd som förbyts till förvirrade höns på rinken där ingen har koll på vem som skall markera vem, har lyst igenom Malmö Redhawks insatser hittills i år. Kanske har vi dock nu sett en liten gnista tändas i Malmös spel på isen, och frågan är nu om gnistan kan hållas vid liv och utvecklas till en varm skön brasa eller om den kommer att slockna och därmed bringa mörker över hockeysveriges sydligaste elitserielag.
När jag igår stod i klacken på ståplatsläktaren och försökte heja på "de mina" så gott det gick fick jag en nostalgitripp som heter duga. Spelet som visades upp i första 2/3-delarna av matchen kunde lika gärna ha varit en inspelning från säsongen 93/94 då Malmö tog sitt andra SM-tecken. Spelarna hette då Mikko Mäkele, Mats Näslund, Raimo Helminen och Robert Svehla och stod för intelligens, finlir, precisa passningar och distinkta avslut som tillsammans med Peter "Pekka" Lindmark i kassen gång på gång forcerade vilket motstånd som helst. Igår hade helt andra spelare huvudrollerna. Malmö spelade offensivt med hög intensiv forechecking och man kämpade och slet, spelade taktiskt och smart med fart och finess. Gång efter annan rullade man upp Södertäljeförsvaret och åkte runt som isprinsessor, ja Malmö lekte verkligen hockey. Energiknippet Jason Deleurme åkte skridskor, tacklade, dribblade, passade och sköt. Brett McLean visade att han blir en tillgång och att han snart acklimatiserat sig till de stora rinkarna även om hans typiska kanadensiska spelstil är en viktig krydda för Redhawks. Man gick rakt på mål och när skott kom störtade hungriga Malmöiter dit för att slå in eventuella returer vilket kändes som ett oerhört positivt besked. Kvällen hade varit en triumf i sin helhet om det nu inte hade varit för två saker. Ineffektivitet och oskärpa.
Malmö kände nog att de hade SSK på gaffeln inför sista perioden, då det mesta knöt sig och vi var tillbaka på ruta ett ännu en gång. Visst finns det många där ute som tycker att "Malmö är inte bättre än så", men skall sanningen fram så är det faktiskt så, att Malmö ÄR bättre än så här. Problemet ligger i att man av olika skäl inte får fram det på isen. Hade man spelat varje match som man gjorde de två första perioderna igår mot Södertälje hade tabelläget sett helt annorlunda ut. Med det menar jag inte att Malmö Redhawks hade lett tabellen, inte alls, men man hade varit med och slåss om en fjärdeplats åtminstone.
Till slut måste jag ändå säga att en av de Malmöspelare som hittills gjort mest intryck på mig är kanadensaren Jason Deleurme som värvades hit från tyska andraligan. Han är en fröjd att se på isen. Liten, med elegant skridskoåkning, intensitet, orädd, villiga att offra sig till 200 % och giftig framåt. Här finns en liten spelare med stor potential.
Så även om det nu blev ännu en förlust, så finns det ljusglimtar i Malmös spel. Nu gäller det bara att ta med sig det positiva och samtidigt reparera de defensiva bristerna inför fortsättningen av säsongen. För spelar Malmö som de gjorde i gårdagens två första perioder, så kommer segrarna snart, och det är även ett måste om man vill vinna tillbaka publiken till Malmö Isstadion igen.
