Krönika: Välja rätt väg en gång för alla
Sportchefen Peo Larsson har utgående kontrakt. Malmö Redhawks behöver efter all problematik och nya förhållningssätt bestämma väg en gång för alla. I år höjdes ribban igen efter säsongen 2009/2010 som var en acklimatiseringssäsong efter konkurshotet våren -09. Resultaten uteblir dock, Redhawks är ett fast förankrat mittenlag i Allsvenskan och “varannandagshockeyn” har fått sig ett ansikte. Vad göra nu?
På många sätt kan jag känna att Peo Larsson har haft en rätt så otacksam arbetsuppgift. När Skellefteås dåvarande sportsligt ansvarig skrev sitt femårskontrakt (3+2) med Malmö Redhawks gick klubben in i en kvalserie med goda elitseriechanser, en fantastisk arena väntandes runt hörnet och en tro på att framtiden kan bli riktigt ljus. Det blev ju inte så, vi behöver inte minnas detaljerna igen, men all turbulens som kommit därefter med nya förutsättningar från en vecka till en annan, ny ledning och nya riktlinjer måste ha varit en enorm utmaning för Peo.
Spelarna som stannade kvar och bildade “Babyhawks” fick stort beröm och hyllades ett flertal gånger på vårkanten 2009. I den situationen stannade ju faktiskt även Peo Larsson kvar trots all turbulens och utan att riktigt kunna påverka sitt lagbygge. Att sen med lite drygt halverad budget börja bygga ett nytt lag, med en del kontrakt som var rester från den ekonomiska dopningstiden, var ännu en svårbemästrad uppgift.
Det är väl egentligen årets säsong som jag på allvar skulle kunna kritisera Peo Larsson för. Vi har genomfört ännu ett tränarbyte. Den primitiva defensivhockeyn från Göran Karlströms tid, har bytts ut mot en kaosliknande vem-vill-ta-ansvar-i dag-hockey. Backvärvningarna har varit direkt svaga, hemvändarna på anfallssidan har inte kunnat ta det ansvar som behövs. Frågan blir naturligtvis nu om Peo kan styra upp det här om han får två nya år på sig? Kan han bygga ett Malmö Redhawks som är ett stabilt topp 3-lag och når kvalseriespel på nytt?
I den resa Redhawks har haft de sista tre åren så är jag trots allt nöjd med att Peo Larsson har varit sportchef. Han har stått ut, försökt skapa ett så skånskt Malmö Redhawks som är möjligt och anpassat sig till nya spelregler. Att ha överlevt ett antal säsonger i Redhawks på en ledande position är ju en framgång i sig. Det får man inte glömma bort i sammanhanget. Men jag måste nog ge Sydsvenskans Kent Jönsson rätt i den här frågan. Efter tre tränarkonstellationer utan riktig framgång är det general managern, eller sportchefen då, som får gå själv.
Klubben jobbar på olika namn som framtidens sportchef. Peo Larsson är fortfarande ett av dem, men jag anar att de som intervjuats eller diskuterats i övrigt är före detta spelare i klubben. Där finns en uppsjö som trots allt kan vara av intresse. Mats Näslund, Tomas Sandström, Roger Öhman, Johan Tornberg, Juha Riihijärvi och så vidare. Jag tror de två viktigaste egenskaperna är att för det första ha en enorm passion som smittar av sig på ledarteam, spelare och övriga i klubbledning och för det andra besitta stor kunskap kring och ha respekt för den juniorverksamhet som bedrivs med stor framgång.
Det ska vara en självklarhet att vilja lägga upp konkreta planer för hur Westerholmarna, Dyk, Carnestad, Mångs, Sandmark, Olsson, Ilestedt och ännu yngre spelare faktiskt ska ta plats i A-laget och ge Redhawks en hållbar framtid. Mitt favoritval är Roger Öhman. Han har passionen, han vet allt som är värt att veta om de yngre spelarna och han har så klart också en viss inblick i A-laget och samarbetet med Pantern. Öhmans kontaktnät kan jag inte säga mycket om, men är det verkligen det breda kontaktnätet en sportchef i Malmö Redhawks behöver i dag? Är det så klubben ska satsa i framtiden?
Antagligen inte.
För pengarna finns inte.
Där måste vi vara väldigt ärliga.
Klubben ska ju faktiskt kunna gå runt på egen hand inom nått år och så länge publikintresset är på den ljumna nivå det är i dag så finns det inte utrymme för spektakulära spelarköp.
