Den Oändliga Historien
För hundratolfte gången tappar vi en tremålsledning, den här mot ligans strykgäng och trots massivt spelövertag hittar vi på något mystiskt vis ännu ett sätt att tappa poäng i en match där det absolut inte borde tappats någon poäng överhuvudtaget.
Det är alla sportjournalisters favoritämne att alltid trycka på, det här med tappade ledningar, men nu har det nått närmast meme-status för Malmö att alltid tappa momentum när man tagit en tvåmålsleding, eller större. Hela Twitter skrek unisont ut sin panikångest när Johan Ivarsson sätter 3-0 med tre sekunder kvar av period 2, för vi förstod alla vad det betydde och vad det skulle leda till. Det är där vi har hamnat nu, i cynismens bottenlösa träsk, likt Atreyus häst i ”Den Oändliga Historien”, så sjunker vi djupare i Tvivlets Träsk för varje gång den här alltför välbekanta händelseutvecklingen drabbar oss.
Frågan är, som vanligt, varför? Varför, varför, varför händer detta, hela jävla tiden?
Naturligtvis har vi med professionella och av yrkesstolthet drivna heltidsproffs att göra på den här nivån, som alltid, undantagslöst, gör sitt allra yttersta och sitt bästa för att ge laget framgång. Vi förstår och tror på att det är så det förhåller sig.
Med det sagt, så måste jag under stundom ställa mig frågan och säkert är det fler som gör det samma, om varför då det blir såhär, gång på gång på gång.
Det är ingen idé att hålla på att älta hur tunt lag vi har och hur desperata vi är efter förstärkningar, för det lär inte hända ändå, av någon anledning som inte kommuniceras ut. ”Vadå, det gör väl inget SHL-lag heller”, säger direkt någon form av förståsigpåare och nej, det kanske det inte gör. Det hade varit förbannat bra, däremot om det var så att alla gjorde det i någon utsträckning, så supportrar slapp lida av att inte förstå sitt eget lags agerande. Basic Level Fan service, skulle man kunna kalla det.
Men oavsett. Vi har just nu det lag vi har och inget tyder på att någon kommer att ansluta. Så, vad har vi för slags mental problematik, som härstammar ifrån flera säsonger bakåt, som handlar om det här med att spela med ledning med två mål eller fler?
För det går inte att låtsas om att det inte är ett riktigt mentalt problem, det här. Ingen kan i intervjuer svara på varför det som händer alltid händer, antagligen för att de helt enkelt inte vet. Och om man inte vet varför man gör som man gör, ska man då få fortsätta göra det?
”Tja, det verkar som om att jag eldar ner huset varje gång jag försöker steka pannkakor. Det har hänt nästan varje gång nu, ett tag. Om jag ska sluta steka pannkakor? Bra fråga. Vi ska prata om det och fortsätt försöka steka bättre.”
Analogin haltar, för vi kan inte sparka hela laget eller byta ut coacherna bara för att vi inte kan spela i ledning, men något radikalt behöver nog göras, det är nog de flesta överens om. Förutom att ta in en mental coach då, för det har vi liksom testat och det gick... sådär.
Positivt är att november är över, av tradition en månad då vi inte tar många poäng. Även det av oförklarliga skäl, kan tyckas. Det borde inte hända, lika lite som alla de här genomklappningarna borde hända, utan att kunna efteråt på något sätt närma sig en förklaring till varför.
Och precis som november månad, så är hela den här texten är meningslös. Den leder ingenstans. Den skapar bara mer frustration och irritation hos alla berörda. Den återskapar den olustiga känslan av vanmakt och panik ifrån igår och ifrån alla tillfällen då vi pissat bort ledningar och poäng.
Kanske är det fansen som är problemet. Kanske anstränger man sig för mycket för att man så gärna vill glädja de genom åren grovt traumatiserade supportrarna och i sin iver över det övertänker man besluten, vilket leder till enkla och ödesdigra misstag.
Vi är nog många som väljer att tro och hoppas att det är så det ligger till.
Alla andra förklaringar är förfärliga och otänkbara.