Lagbanner

"Hur fan kan du hålla på Malmö?"

Att vara ifrån Värmland, bosatt i Småland och hålla på ett lag beläget i Skåne, det måste väl vara snudd på olagligt, otänkbart och ologiskt, bortom allt rimligt tvivel? Det här är berättelsen om ett oväntat supporterskap, sprunget ur samma ursprung och omständigheter som hos laget det tillhör.

I lilla Oskarshamn är det stadens lag som gäller.

Just därför övergår alltid den första chocken, hos de som får reda på min bristande sympati för ortens sjukt överhypade ”IIIKÅÅÅÅÅ” till att nå orkanlikannde magnituder när nästa skandal är ett faktum, i nästa andetag. 

”Malmö? Hur fan kan du hålla på Malmö?”

Det finns en förklaring, som jag fått redovisa några gånger nu, trots att jag naturligtvis på intet sätt egentligen är redovisningsskyldig rörande mitt supporterskap och dess ursprung, men man vill ju vara trevlig mot folk. Så här ligger det till:

I den mycket inskränkta och osedvanligt obetydliga bonnhålan Kristinehamn, på slutet av det glada 80-talet, håller man på Färjestad, eftersom metropolen Karlstad är blott tjugo minuters bilväg bort. Punkt slut. Det finns liksom inget alternativ, i alla fall inte runt 1989, någonting, när jag började bry mig om sporten ishockey på allvar. Färjestad var det som gällde och den normen var osviklig.

När så min stora hjälte och idol, Pekka Lindmark, då tillhörande denna nu flertalet gånger nämnda klubb, bestämde sig för byta lag och flytta söderut, omkring samma tidevarv, ihop med cirka hälften av resterande spelare i Färjestad av dignitet, flyttade mitt engagemang och gryende supporterskap med i samma veva.

Själva intresset för sporten hade innan mer varit av en slags flockmental art, där inte så mycket fokus fästes på detaljer, men nu hade det här rövarbandet och storkäftiga  Malmö IF börjat reta upp hockey-Sverige med sin stil och sina pengar och det var något som en identitetssökande 14-åring tilltalades av, minns jag.

Jag trollbands av den där kaxige Percy, med sin dryga cigarr och sina feta dollarbuntar. ”Köpelaget” som alla hatade så och som ingen trodde på. Den ultimata mediala hackkycklingen, på förhand utdömda underdogen och uppstickaren, som gjorde något man inte fick göra och som ingen innan hade gjort: satsade enorma pengar, inte på att utveckla egna produkter, utan på att värva ihop redan etablerade stjärnor, för att ta snabbspåret till SM-bucklan. Hockey-Sverige rasade!

Kanske var det tonläget av rebelliskt uppror som tilltalade mig redan då, i unga år. I takt med mitt stigande ishockeyintresse, steg också mitt engagemang. När guldet bärgades 1992, hade jag för länge sedan övergett normtänkandet med att stödja länets (då) lila lag och förenat mina sympatier med den fula ankungen Malmö IF omedelbart var. Fanns där en igenkänning av utanförskapet, att inte liksom passa in och en vilja att stötta de som, liksom jag, verkade fungera på ett annorlunda, mer modernt sätt? Antagligen. Det kan låta som en efterhandskonstruktion, men jag förtrollades tidigt av det här skräniga laget, som inte såg ut, pratade eller uppförde sig som något annat lag just då. De var ju som jag! Vi passade inte in. Vi ska visa dem!

Spolar vi fram några år, så är det lätt att konstatera att man kunde ha valt ett mer skonsamt alternativ att hänge sig åt, ur supportersynpunkt. Ständig cirkus och allmän kalabalik, både på och utanför isen. Alltid stormade det, i någon mån, omkring någon eller något. Glädjeämnen saknades inte (1992 och 1994) men därefter har det allt som oftast förknippats med en hel del lidande att hålla på detta lag, det ska erkännas.Det gäller även till dags dato, det är bara att slå ett öga på de två seanste säsongerna, så förstår man att anhängare av Mallmö Redhawks är en stryktålig skara.

Ändå har sympatierna bara vuxit genom åren. Det är svårt att förklara för folk som inte vet. Laget i hjärtat, som man följt nära, under så många år, har blivit en del av min personlighet och en del av min vardag, på gott och ont, det medges. Det är nog få lag som har så luttrade anhängare, men också få som har så trogna fans, som Malmö Redhawks. Vi som varit med ifrån början och stannat kvar, även när det varit tungt, även när det känts hopplöst, vi drömmer vidare, om guldjubel och storhetstider, som på den gamla goda tiden. Den dagen kommer, förr eller senare. Attityden finns kvar, den ärvs liksom mellan generationer av spelare, det är vi mot resten, hela tiden. 

Samtidigt är alltihop verkligen en ödets nyck. Hade inte Pekka skrivit på där i slutet på 80-talet, hade inte jag brytt mig om Malmö, det är jag nästan säker på. Det var liksom där det började, resan till mitt nuvarande supporterskap. Med en mustaschprydd tokstolle, som inte heller han direkt stämde in på bilden av vad en elitmålvakt i ishockey skulle vara, se ut och göra. Likförbannat var han ”VBM” under några år i karriären, enligt delar av mediavärlden. Världens Bäste Målvakt.

Stjärnorna och planeterna låg i linje den där magiska åren och formade mitt liv som supporter, vid en ålder av 14, fram till idag, 30 år senare.

Hur fan jag kan hålla på Malmö?

Frågan är väl snarare hur jag inte skulle kunna göra det.

Karim Elzebda2022-02-04 18:19:55
Author

Fler artiklar om Malmö

Ingen press på Malmö Redhawks