Inför säsongen 22/23 - en (optimistisk) dåres försvarstal
Ny säsong och nu får det vara bra med dödgrävarmentaliteten, deppandet, tjurandet, klagandet, neggandet och spyande av galla. Kalla mig galen, men det är dags att gå in med tillförsikt inför säsongen 22/23. Världsfrånvändhet? Verklighetsförnekelse? Kanske. Vi går med på alla tillmälen, men hockeysupporterskap kan aldrig gå ut på att man ska förmörka sin tillvaro, eller hur? Här är en positiv inför-krönika, som hoppas inspirera fler att välja rätt förhållningssätt, oavsett hur det går i år.
Semestern närmar sig slutet och var och en av oss hockeymänniskor som lever med ett slags tomrum inom oss under sommaren, drar nog en lättnadens suck och ser fram emot att livet kan återvända, nu när hockeysäsongen snart är tillbaka i vår vardag.
Även om det har gått en tid sedan vi spelade vår sista match, känns det som om det var alldeles nyligen. Förklaringen ligger nog i den känslomässigt påfrestande säsong vi kan blicka tillbaka på.
Det hade inte gått många matcher in på förra säsongen innan det stod rätt klart för även den mest inbitne anhängaren att Redhawks året anno 21/22 inte skulle bli någon man minns med ömhet och lycka, precis.
Efter en imponerande inledning, där man efter fyra matcher i en betänkligt haltande tabell, faktiskt hade ligaledningen i SHL, gick det efterhand minst sagt rätt knackigt och större delen av perioden september till mars var mest en studie i ångesthantering och distansering ifrån verkligheten.
Årets bottennapp, alla kategorier, var när 1-5 blev 5-6 i OT uppe i Timrå. Där och då var det nog som mest ansträngande och frustrerande att vara rödhök, det tror jag vi alla kan enas om.
Vi kan också vara rörande överens om hur vi levde med kvalspöket ända fram tills blott fyra omgångar återstod av grundserien, innan det matematiskt sett hade säkerställts att Malmö spelar kvar i högsta ligan även år 22/23.
Detta efter det sent omsider genomförts ett coachbyte, strax efter en förlängning med samma person, spelaromsättningar, två förtvivlade öppna brev som fick god spridning och uppmärksamhet och lite andra panikåtgärder, alla framtagna och designade med det gemensamma syftet att rädda redhawks kvar.
Nu gick det vägen och trots turbulens även under "off-season", med mystiska turer rörande Oscar Alsenfelt och en anmärkningsvärd svårighet att signa en sista back, så går vi ändå in i försäsongen med ett lag som i mångt och mycket är snarlikt fjolårets.
Betyder det repris på kris-och panikupplevelserna? Karbonkopia av kakafonin av kassa fånerier från i fjol?
Pessimisterna har redan börjat måla fan på väggen och vem kan väl klandra dem? Övriga lag i vår del av näringskedjan har värvat för miljoner och åter miljoner och det är inte utan att man börjar fundera om inte "salary cap" kanske snart kan bli en verklighet även i SHL för att motverka kapprustningen och köphysterin, men det är en annan diskussion, för ett annat tillfälle.
Dock vill undertecknad inte sälla sig till denna skara riktigt än, även om det är den enklaste vägen att gå. Den som har noll förväntningar slipper bli besviken om det går illa. Även om vi nog kan vara överens om att slik hållning nog snarare är en slags undermedveten skyddsmekanism och inte en ärligt hållen hållning i frågan.
Varav denna oväntade optimism, undrar ni? Tja, säg det.
Låt oss kalla det önsketänkande då, ifrån fans som inte orkar gå runt och bara vara rädda hela tiden och alltid vänta sig det värsta. Det är skäl nog. Dessutom:
- Adam Werner är en underskattat bra målvakt och har framtiden för sig. Daniel Marmenlind har haft sitt första halvjobbiga år i SHL och kan luta sig mot den erfarenheten.
- Fredrik Händemark är en av SHL:s bästa centrar och får vara med under en normal försäsong, har blivit av med alla distraherande element och kommer vara bättre.
- Krisitan Vesalinen kan bli hur bra som helst, om han hittar rätt tidigt. Med god coachning och rätt spelsystem kan han bli giftig.
- Lukas Wernblom är en frisk fläkt och kommer passa in perfekt i Redhawks tjuriga attitydspel. Han är en del av den rejäla föryngring som pågår av laget, något som känns helt rätt.
- 17 av 22 spelare gör sista året på sina kontrakt. Det brukar betyda höjning på alla plan, av naturliga skäl.
- Coachtrion känns habil och mer i samklang än föregångaren, som numera huserar en trappa ner i Hockeyallsvenskan.
- Björn Liljander har gjort en mycket bra första tid som sportchef och verkar ha koll på vad han sysslar med. Det bådar gott för framtiden.
Experterna tippar oss sist, som vanligt, men det kan vi leva med. Det passar oss bra. När man tror på oss, som förra säsongen, går det alltid käpprätt.
Jag har valt mitt mindset för denna säsong och det är att vi kommer att överraska. Har jag rätt, blir det en kul säsong och har jag fel, så kanske vi får göra vår forne tränares liga sällskap nästa år.
So be it. Det är inte min avsikt att gå runt och ha ångest och kasta skit på mitt lag eller mitt lags anhängare i år, i frustration av eventuellt uteblivna sportsliga framgångar.
Det finns det redan för många som gör och vi var många som hamnade där förra året.
Jag tänker inte hamna där igen.
Vi kanske upplevs som dåraktiga, vi som pryder oss med denna nyfunna och på flera sätt lätt avfärdbara inställning, men en supporter är inte nyanserad och logisk och ska inte behöva vara det heller.
Osviklig kärlek till laget och dess företrädare, utan en massa klagande och kritik kan uppfattas som en slags hjärntvättad mentalitet, men återigen, då får det uppfattas som det. Var och en blir salig på sitt eget vis och vi är nog flera som efter förra säsongen tänkt om och insett att vi mår bra av att vara positiva, även om det finns eller så småningom framträder fullt av orsaker att inte vara det.
Nu kör vi! Kom igen, boys!
