Kan något rädda Redhawks?
Finns det fortfarande hopp eller har man redan kastat in handduken? Det är för tidigt att slå fast, men det enda som är helt säkert är att om ingen ens försöker, så är det kört.
OK, vi fattar, det är ingen som säger emot. Vi behöver inte älta det som är plågsamt uppenbart för alla med någon form av verklighetsuppfattning. Vi är uppenbarligen just nu det sämsta laget i SHL, utan någon direkt konkurrens. Vi behöver sannerligen inte gå in på personnivå och lägga ut texten i en lång dräpande drapa till om hur illa allt är och hur besvikna vi är på allt och alla. Alla ser. Alla vet. Det har sagts och skrivit tillräckligt många gånger.
Låt oss istället nyktert luta oss tillbaka, med halva serien spelad, men också med halva serien återstående, kollektivt lyfta blicken mot vad som nu ska ske. Med ett gråtande öga och med det andra fast framåtblickande, låt oss spekulera i vart det här ska ta vägen och hur det ska sluta.
Till att börja med kan vi konstatera att det fortfarande förekommer en viss typ av retorik från ledande figurer inom klubben, i artiklar och i intervjusammanhang, som skulle få självaste Bagdad Bob att rodna, men den visan börjar i ärlighetens namn låta rätt ansträngd och allt mer ihålig, så den andan sjunger nog på sista versen, så den tar nog inte många på allvar längre.
Vi ska fortsätta träna och prata. Vi måste börja/sluta göra ditt och datt. Vi kommer inte upp i nivå. Vi ska gå till oss själva och se oss i spegeln. Allt det där man sagt i snart tre säsonger i rad nu. Allt det där som man säger när man inte vet vad felet är, eller när man vet, men inte vill säga.
Säga vad man vill om Jocke Fagervall, the Ghost of Christmas Past, men han svarade i alla fall emellanåt, efter någon ny bedrövlig förlust, att han inte visste varför man hade förlorat och spelat uselt. Det kan i efterhand nästan kännas uppfriskande med den formen av total avsaknad av förståelse och brist på insikt, på något vis och nästan att föredra framför upprepande av standardiserade plattityder och floskler.
Men som sagt, det där är just bara tomt prat och alla förstår det, så låt oss gå vidare ifrån detta faktum och istället på riktigt ta in förvissningen om att något naturligtvis kommer att hända, förr eller senare. Vi har nått den kritiska punkten då det är oundvikligt.
Visst, man kanske väntar in i det sista, sin vana trogen, med att ta in nya ledare, spelare eller liknande. Kanske ända till mars, lagom till kvalserien. Kanske ligger man lågt även då och låtsas att man tror på det fram tills det är över och vi är degraderade. Eller så händer något radikalt i morgon.
Oavsett, så kommer något att hända och när det väl händer, så kommer det att vara något omskakande och av betydelse. Det är inte så att en mindre truppförändring eller en enskild ledarvärvning kommer att lösa Malmö Redhawks pågående situation. Inget blir liksom omedelbart bättre av att vi inte låter Erik Engstrand tillhöra klubben längre, eller av att vi lånar ut Lukas Wernblom till Hockeyallsvenskan i ett par matcher. Snarare försvinner konkurrenssituationen, om det nu fanns någon. De flesta har kunnat underprestera i en och en halv säsong och ändå fått obegränsat med speltid, match efter match efter match.
Så något stort är förmodligen på gång. Frågan är bara vad kommer att hända? Hur länge orkar man vara passiva och rabbla fraser ifrån förr? Kan verkligen sponsorer och diverse tunga intressenter acceptera att man fortsätter andra halvan av serien som man påbörjat den första? Kan alla som bryr sig om klubben med gott samvete helt enkelt godta att man går försiktigt in i den goda natten, för att använda klassisk poesi som en passande analogi? Är det så få som bryr sig?
Björn Liljander har sagt att man vänder på alla stenar. Patrik Sylvegård tror på slutspel. Det går att beundra våra ledares avsikter, att utåt skicka signaler om att man har tron intakt på laget och deras framtid. Kanske vet de något som vi inte vet. Jag hoppas det.
Framför allt hoppas jag att alla inblandade, spelare, ledare, styrelsepersoner, alla som på något vis överhuvudtaget ingår inom organisationen inte bara ger upp nu och verkligen gör precis allt i sin makt för att på olika vis bidra till att stötta laget, påverka laget, väcka laget, skaka om laget, markera för laget och få samtliga att inse vartåt det barkar och vad det kan komma att betyda för föreningen, på kort och lång sikt, för det är bokstavligen liv och död det handlar om nu och det känns inte riktigt som om att alla har koll på det, åtminstone låter det inte så och det ser inte ut så i matcherna och det är snart för sent att inse det, för tåget håller på att gå, kanske har det redan gått och vi som älskar det här laget känner paniken stiga för varje dag som går där ingenting händer, varför händer ingenting, varför gör ingen någonting, kan ingen i alla fall ens försöka göra någonting, vad som helst, bara gör någonting, snälla, vi måste göra något nu.
Vad vill vi ska hända då?
Vad som helst, är svaret. Vi vill se mord i blick hos spelarna den 26/12. Vi vill se spelare som spelar för sin egen heder och för klubbens heder, för fansens passion och för alla vi runtomkring som är oroliga och för alla de som redan har gett upp hoppet, men följer laget ändå. Vi vill inte se rädda spelare, som bara åker omkring och tänker på var de ska spela nästa år. Vi vill inte höra coacher som inte vågar prata om vad problemet är och tar enkla utvägar ut ur svåra frågor. Vi vill inte känna vanmakt och förtvivlan i 26 matcher till.
Framför allt vill vi inte se likgiltighet. Vi vill se… något. Allt utom ingenting.
Att fortsätta i 16 dagars speluppehåll nu och bara låta tiden passera och därmed göra absolut ingenting för laget, är lika med att ge upp. Gör vi det, är det över.
Do not go gentle into the night
Rage, rage against the dying light.
Do not go gentle into the night.
