Malmös Förbannelse
Malmö gör allt rätt, utom att vinna, just nu.
En bit in andra perioden och där står jag och där nere, några trappsteg nedanför mig, ser jag de passionerade och bombastiska supporterföreningen Boulevard Boys rumla runt i glädjerus och leva rövare i största allmänhet. Deras engagemang och just nu påtagliga glädje känner inga gränser. Malmö har precis gjort 2-0 och det omöjliga verkar inom räckhåll. Vi känner vittringen av en seger, i kombination med bra spel och en gedigen insats. På bortaplan, givetvis, men fortfarande. Kan det verkligen vara sant?
Samma boys står en tid senare och fullständigt vrålar av ilska och vrede emot Malmös spelare, som helt uppenbart märker att det inte är läge att åka och tacka bortastå, trots att man tagit en poäng. Det blir liksom bara en liten åkning i en kort båge åt vårt håll, med en snabb salut med klubba och handske, med ögonen nedåtvända, sedan tvärt tillbaka, igen. Spelarna märker tydligt att fansen har tappat det nu och att vad som såg ut som tre säkra poäng, förbyttes i en, som igenom ett trollslag. Det är inte läge för några hyllningar nu, känns det som om att de tänker. Fort av isen och bort härifrån.
Vi var tio sekunder ifrån att vinna matchen. Vi spelade bra. Fram till utvisningen, som satte igång själva sönderfallet och processen som vi är så vana vid. Förra matchen var det ett bortdömt 3-1 mål som satte igång samma nedåtgående spiral, som slutade, även då med förlust. Det gör förbannat ont och det var gott om förbannade fans igår, men det är på något sätt fel att kalla det för att det vilar en förbannelse över oss, för det är inte något utifrån som påverkar oss till att hela tiden hitta olika sätt att förlora. Det är vi själva som står för det. Motståndarna gör aldrig något extraordinärt. Ingen soloåkning genom ett helt försvar, ingen glimrande strategisk master plan i form av särskild toppning, matchning eller genidrag av annat slag som får oss att tappa konceptet. Det är hel och hållet vårt eget verk, match ut och match in. Vi kan bara skylla på oss själva.
Efter matchen är det stökigt och arga och ledsna supportrar visar sin frustration på våldsamma sätt, inne i vår ståplatssektion. Man släpper inte ut oss riktigt än, för att undvika tråkigheter utanför. Vi är sammanlagt fyra personer som inte hör till firman som moloket står bredvid och passivt ser på, men vi känner exakt samma känsla. Vi förstår och vi håller med. Men allt vi gör är att i något slags lamslaget chocktillstånd bara stå och försöker ta in det som nyss hände.
Tio sekunder ifrån tre poäng. Bra spel i hela matchen. Vi hade 2-0. Vi hade öppna lägen i OT men sköt utanför, ifrån nära håll. Trots det, lämnar vi Oskarshamn med bara en förlorarpoäng på övertid.
Precis som spelarna, vill jag bara fort bort nu, långt härifrån.
Jag går ut i mörkret.
