Tre poäng i Scandinavium, laget lever, livet leker!
Det som såg ut som ett kört lopp, är nu ett helt öppet race. Den senaste tiden har fansen fått upp hoppet och det som kändes som en dödsdans, verkar nu snarare likna en samba, full av liv och hopp om fortsatt SHL-existens.
”Liket lever”, skrev vi för några månader sedan, efter en sällsynt men varmt efterlängtad uppryckning, då långt uppe i kallaste, mörkaste SAIK-land, då vi tog en poäng på ett överraskande sätt. Alla glädjeämnen, hur små de än var, övertolkades till enorma betydelser. Det blir väl så när man är svältfödd.
Det höll dock inte länge. Så småningom dog det tröttkörda metaforiska monstret igen, efter några sista darrande dödsryckningar och sen påbörjades processen med att genomlida en lång transportsträcka av mörka kvällar med den ena ångestframkallande insatsen efter den andra och till slut var det veritabla missfostret stendött, helt begravet, totalt förmultnat och fullständigt försvunnet. Tåget hade gått och loppet var kört. Det fanns ingen hejd på alla bildliga uttryckssätt som tillsammans bildade den trista tesen att allt hopp var ute. Vattnet steg och väggarna närmade sig. Luften började ta slut.
Fram till för några veckor sedan.
Nu är inget klart och fortfarande ligger kvalspöket kvar, förpassat en bit ner i marken, men fortfarande når stanken upp till marknivå, om vi anstränger oss för att känna efter.
Men något har hänt. Fan ta mig, men någonting har faktiskt hänt. Något som inte är en tillfällig ”flash in the pan” och inte en tillfällig dödsryckning.
Laget spelar som ett lag.
I stort sett varenda spelare har höjt sig flera hundra procent och nu är man mer än summan av sina delar. Det går att se med blotta ögat.
Vi slår vem som helst. Vi kan inte sluta vinna.
Örebro borta? Vinst.
Djurgården på Hovet? Tre poäng.
Förnedra Linköping med 7 måls marginal? Check.
Frölunda borta? Inga problem. Seger på ordinarie tid.
Laget spelar en klok, ansvarsfull, skicklig och kompetent, balanserad och vuxen slags ishockey som vi inte sett på typ hela säsongen. Man verkar ha ett enormt självförtroende, man utstrålar kaxighet och man verkar sjukt tunga att möta. Det verkar finnas en ny slags identitet. Peter Andersson-hockey, rentav. (Too soon?)
Målvaktsspelet är superstabilt. Marmenlind är numera säker, efter att ha varit en säkerhetsrisk.
Händemark spelar som innan han stack över Atlanten. Söderberg är en maskin. Bouma är relevant på isen. Lauridsenbröderna är plötsligt pålitliga och trygghetsingivanade. PW och PW är ett hot i alla spelformer, på ett helt annat sätt. Emil kör sin grej, fast på ett mer närvarande sätt. Alla bidrar. Alla är där. Alla kör.
Inget är klart. Inget är i hamn. Allt kan fortfarande skita sig. Vi ropar inte hej än.
Det enda vi kan säkert fastslå, utan att drabbas av oklädsam Timrå-hybris (”vi ska fan inte kvala, vi ska till slutspel, hö, hö, hö”) är att alla forna gamla fula monster som plågat det här laget så länge nu verkar vara döda och begravda långt, långt ner i den kalla jorden. Låt de nu stanna där, för alltid.
61 poäng. Fyra matcher kvar.
Och livet leker.