Tre Tankar efter Leksands lekstuga
Ny sur förlust, men den här gången mest beroende på att man själv orsakar situationer som leder till mål. Två torsk i rad är ett faktum och nu får tränarstaben nog börja tänka lite nytt, om vi ska få rätsida på skutan igen. Tre orosmoln utkristalliserar sig på Malmös inledningsvis blåa himmel. Sänker sig höstmörkret, eller finns det hopp vid horisonten?
Förstakedjan måste renoveras
Nog kan vi nu utvärdera den kedjans insatser efter en handfull försäsongsmatcher och sju seriematcher, plus hela den förra säsongen och utan att överdriva faktiskt konstatera att den formationen helt enkelt inte levererar. Det ser krampaktigt och idéfattigt ut, trots all den skill och erfarenhet som kedjan är besjälad med.
Carl S i all ära, med sitt poängsnitt, men kedjan som enhet är inte kreativ, inte aktiv, inte producerande och därmed inte rimlig att fortsästta med. Om det är unge Lukas W som ska in, eller ännu yngre herr Wahlberg som ska in och vicka, eller om det är The Gentle Giant Kristian Vesalainen som ska testas som ny kugge, det låter jag vara osagt, men att i bästa Fagervallska anda bara fortsätta med en livlös formation och tro det ska lösa sig, vore verkligen fel. Här krävs fantasi, fingertoppskänsla och finess och kanske är det nu som tränartrojkan, i en liten uppförsbacke, får visa sina rätta färger.
Målvaktsmatchen
Det undgick nog ingen att Malmö inte riktigt löste hur man tas med Mantas Armalis, men ännu mer intressant är frågan varför inte Adam Werner får spela. Efter att ha vilat emot Luleå, kunde han ha fått en ny chans här, för att få känna att han också räknas, att man tror på honom och att man ser honom som en utmanare till Marmenlind. Nu fick Danne fortsätta och gjorde väl inte precis bort sig, men viktiga 2-1 ser inte otagbart ut för en lekman, där det smet in under armen. Om nu Adam Werner bara är tänkt som en nödlösning när Danne inte kan spela, hur tror man att han ska få matchträning och kunna spela på en hög nivå när han väl blir tvungen och vad tror man det gör med hans självförtroende och självbild att nöta bänk i otid? Vad säger egentligen Maxi Tropé om det här?
Our own worst enemy
Visst var Hriviks klackpass till sig själv snygg, men lika delar tur som skills, naturligtvis. Visst spelade Leksand inspirerat, ivrigt på hejade av sin sektliknande hemmapublik, läskigast i SHL med sitt obehagliga skanderande "KRIGARE-KRIGARE-KRIGARE", i värsta kultandan. Hemmapubliken i Tegera är alltid fanatiska och rabiata och pulshöjande för sitt hemmalag, utan tvekan.
Men sanningen att säga så slår vi oss själva i den här matchen. Försvaret bjuder på en hel del, till exempel vid 1-3, som dödar matchen, då en viss dansk back är lite övermodig med pucken i egen zon. Försvarsspelet sägs ha varit prio i år men de tre senaste matcherna har det helt enkelt inte fungerat. Även här krävs det nog lite trolleri ifrån mister Liimatianen, för att inte hamna i någon slags jobbig, negativ trend. Video-time hela veckan, kanhända? Utan popcorn.
Sammantaget är det inte dags att börja sprida kris-och-panik-vibbar än, men det måste helt enkelt hända något i formationerna nu, för att skaka liv i ett lag som det kanske gick lite för bra för och lite för enkelt tog poäng i de fem första omgångarna. Spred det sig en bekvämlighet i gänget, som likt ett virus, smittade av sig och försämrade förmågorna till slut? Botemedlet finns, det gäller nu att ledningen vågar ta en del lite obekväma beslut och att de som blir drabbade är professionella nog att hantera de beslutens konsekvenser.
Så ingen riktig fara på taket. Sitt ner i båten, simma lugnt och ingen ko på isen.
Inte än.
