Lagbanner
Två poäng som känns som tre

Två poäng som känns som tre

Precis innan allt hopp lämnat det sjunkande skeppet, hittar vi ett sätt att vinna och håller skutan flytande ett tag till. Men vi tar fortfarande in vatten, så det krävs fortsatta stora insatser nästa vecka, om livbåtarna ska räcka till att hålla oss flytande, istället för att sjunka ner i det mörka och kalla helveteshålet som Kvalserien är.

Visst är det glädjande och kanske framför allt omväxlande att få uppleva en seger igen, men jag låter nog korkarna sittta kvar i skumporna ett tag till. Det är fortfarande 8 poäng upp till lag 12, som just nu är Brynäs, med en match mindre spelad. Den där sista spiken i likkistan är fortfarande islagen och kistan håller ännu på att sänkas ner i Kvalseriens mörker, men det vi på plats fick uppleva igår, när Ponthus Westerhollm avgör matchen i OT, kan man väl i det närmaste betrakta som en knackning inifrån, ett livstecken inifrån lådan, vänta nu, lever liket?

Ja, livet leker, åtminstone fram till torsdag och nästa ödesmatch, uppe i SAIK-land. För så är det onekligen, att varje match är ödesmatch nu, det har det varit ett tag. 

Korta tankar ifrån lördagens batalj:

OK, Bouma:

Lance har verkligen haft det tungt under större delen av sin tid i Malmö. Han har fram till nyligen kunnat trösta sig med att alltjämt ha fått orubbat förtroende från ledningen, som envist spelat honom i kedja ett med Söderberg och Sylvergård junior. Nu, när han finner sig i en ny omgivning, där han faktiskt tidigare spelat och gjort det bra, ihop med Olofsson och Forsberg, kan han kanske finna ro i att vara det han egentligen är: en breddspelare, grovjobbare och ingen stjärna som ska spela mest av alla. Det är synd att han inte fick vara det ifrån början, kan tyckas.

Ros och ris, toppar och dalar:

Kim Rosdahl är samma sak som Lance Bouma och ju förr alla går med på det, desto lyckligare kommer alla berörda bli. Även han var en fjärdelinespelare under sin första tid i Malmö, innan hybrisen slog till och blev ännu värre under sin tid i IK OSkarshamn, där han gjorde sor succé, eftersom han spelade med hysteriska poängsprutor. Detta ledde till en slags identitetsförflyttning och Kim  skolade om sig från hårt jobbande checking line-lirare till någon slags syntetiskt utformad poängmaskin. Inte för att vara elak nu, men Hawkan hade också producerat poäng om han lirat med Olofsson och Karlkvist så länge. Kim verkar lite fundersam på isen, känns det som. Klippet är inte där och tajmingen saknas. Det håller inte och slutsatsen är att vi verkar ha lite för många fjärdelinespelare i vårt lag.

Missarna man minns:

Lukas Wernblom kan snart inte längre klaga på att han inte får speltid och att han inte ges en chans. Han fick 18 minuter igår, enbart Händemark och Söderberg spelade mer av forwards och snart måste puckarna börja sitta för den unge mannen, om speltiden inte ska gå ner igen. Han gör sitt bästa och arbetar hårt, men jösses, vilka lägen han bränner. Förhoppningsvis lossnar det snart.

Vi reser ut på bortanturné nu och börjar uppe i Skellefteå, som verkar vara nere på jorden igen efter sitt 16 matcher långa segertåg. Det återstår att se om dessa fyra följande fighter är början på en återuppståndelse för laget alla trodde var färdiga för Kvalseriegraven, eller om det bara var en dödsryckning inför 10.700 åskådare i Malmö Arena igår eftermiddag. Luttrade fans av den röda höken har nästan lärt sig att bara känna en smula hopp och ett uns av lycka, vid varje mål, eller varje poäng, eftersom det oftast händer något hemskt, kort inpå, som raskt förtar all eufori och ersätter den med smärta. Så traumatiskt kan ett supporterskap vara, en del säsonger.

Nya ödesmatcher nästa vecka.

 

Karim Elzebda2023-01-08 11:21:00
Author

Fler artiklar om Malmö

Årets största smäll? - Sportchefen Liljander lämnar Malmö
Ingen press på Malmö Redhawks