Vägen tillbaka börjar i Växjö
Kan Redhawks resa sig igen och finna en väg som tillbaka? Även om det såg illa ut senast, så finns det en väg som leder hem. Frågan är när, eller om, man kommer att finna den i det höstmörker som har lagt sig över laget.
Vägen hem är inte alltid enkel, om man irrat bort sig ifrån sin trygga, fasta punkt.
Det krävs inte mycket för att man ska tappa orienteringen och sätta iväg åt helt fel håll, innan man inser att man är vilse. I Redhawks fall har man tappat kartan, slarvat bort kompassen och räknat fel väderstreck på myrstackar ett bra tag nu. Fyra gånger i rad, för att vara exakt.
Det är lustigt det där med vägen hem. Det kan vara små tillfällen, som när man bevittnat en historisk utskåpning på hemmaplan och man på tåget i affekt, som i en slags försvarsmekanism, försöker i uppretade ordalag processa upplevelsen man just varit med om, medan natten susar förbi.
Tåget går på räls, som tur är, och hem kommer man alltid, oavsett vad som hänt.
Det är bara det som gäller nu för Malmö Redhawks. Hitta tillbaka, hitta hem. Till det som bevisligen finns där, när man med ackuratess besegrade allehanda topplag i serieinledningen, med ett frejdigt, rivigt och rejält spel som är diametral motsats till fjolårets.
Här finns ingen utstakad väg eller något spår att förhålla sig till, dessvärre. Ingen tidtabell eller vägskyltar som kan bistå. Det är upp till laget att själva känna åt vilket håll det ska bära, för annars kommer man inte hitta ut ur den snårskog man för tillfället befinner sig i, förrän det är för sent. Då kommer det inte finnas något hem att söka sig tillbaka till.
Men där hamnar vi inte. I morgon vänder det. Vi har gjort heroiska insatser i Vid(rig)a Arenan förut.
Vi vet att de kan hitta tillbaka till det som de egentligen står för och det är förmodligen bara en tidsfråga innan man är åter i gammalt gott slag igen och vår Fredrik Händemark bufflar sig igenom varje försvar, tekar som om han är i trance och allt är som vanligt. Snart kommer kapten Carl Söderberg åter att dominera varje byte och styra och skymma, leda och segra. Daniel Marmenlind kommer ser ut om den fixstjärna han egentligen är och Carl Persson kommer tysta alla tvivlare med flera trepoängsmatcher i följd. Emil Sylvegård kommer jävlas och bråka och göra mål och flina och vara sådär underbart ful och härlig som han är när han är som bäst.
Då kommer vi le lite slugt och säga till varandra ”vad var det jag sa, kolla nu, när allt är som det ska.”
Då har grabbarna hittat hem.