Mutte & Ola: Backar och svackor
Mathias ”Mutte” Nilsson och Ola Hillborg på luleåredaktionen tar sig an veckans fem hetaste ämnen. Den här gången om saknaden efter Robin Jonsson, åldermannen Jan Sandström och Luleås ojämna form.
1) Robin Jonsson tvingades nyligen lägga skridskorna på hyllan i förtid. En krånglande rygg satte till slut stopp för 31-årigen som gjort sex säsonger i Luleå. Hur mycket kommer han att saknas?
Mutte: Han kommer saknas jättemycket, Robin var backen som aldrig som fick de stora rubrikerna utom när han avgjorde kvartsfinalen 2011 mot Djurgården (hans enda mål för säsongen). Jag har alltid gillat de här killarna som gör det stora jobbet för laget i de tysta och #39 var den här klippan i försvaret. Inte minst tack vare honom vi släppte in minst mål i ligan fyra raka säsonger mellan 2010-2014. Skönt för Robin att han fick avsluta karriären med ett Europaguld i klubben han tillhört så länge, vi glömmer aldrig en stålman!
Ola: Väldigt mycket! Han har tillsammans med Janne Sandström varit den som har burit försvaret under många år. Jonsson var inte någon spektakulär spelare. Men hans defensiva egenskaper och hans förmåga att alltid göra ett gediget jobb gjorde honom till en viktig spelare. Det är oerhört tråkigt både för honom själv och för Luleå att han tvingades ge upp karriären alldeles för tidigt.
2. En annan betydelsefull spelare är Jan Sandström, som efter matchen mot Örebro i veckan spelade sin 900:e match (slutspel inräknat). En milstolpe som endast fyra spelare har mäktat med tidigare. Vad betyder Janne för Luleå?
Mutte: Han är en kulturbärare för Luleå, Janne är inne på sin fjortonde raka säsong i klubben och tycks ha fler säsonger i kroppen. Likt Robin Jonsson är han backen som gör det hårda jobbet i de tysta och med hans erfarenhet har vi kunnat skola in de unga grabbarna i försvaret. Gamla sjuan kan mycket väl hota maratonmannen Roger Åkerströms gamla rekord med flest matcher i klubben!
Ola: Janne betyder oerhört mycket för Luleå. Endast Roger Åkerström har spelat fler matcher (792) i klubben, ett rekord som Janne (750) med största sannolikhet kommer att slå framöver. För även om han har hunnit bli 37 år, så har han fortfarande några år kvar på den högsta nivån, om han får hålla sig skadefri. Efter 14 raka säsonger i klubben så är det ingen överdrift att säga att han är en legend i Luleå.
3. Per Savilathi-Nagander är den som har bäst +/- bland backarna. Är han den som ska kliva fram i avslutningen och fylla tomrummet efter Jonsson?
Mutte: Han har i praktiken redan gjort det, Robin Jonsson har genomgått rehabilitering större delen av denna säsong och ”Savva” har fyllt ut den rollen väl. Han är en stor back som spelar det här enkla spelet i försvaret likt Jonsson, men är inte lika aggressiv likt han sist var i Luleå. Inte fullt lika noggrann som Jonsson, men det kommer med tiden.
Ola: Jag hade ganska höga förväntningar på Nagander inför säsongen. Men de förväntningarna har han inte riktigt levt upp till. Så att han ska kliva fram och fylla tomrummet efter Jonsson har jag tyvärr inga förhoppningar om. Nagander måste framförallt börja utnyttja sin fysik och vara tuffare i egen zon. Vi ska dock komma ihåg att det är hans första säsong i Luleå sedan återkomsten och att det ibland tar tid att anpassa sig till ett nytt lag. Därför ser jag gärna att han blir kvar ytterligare en säsong då jag tror att Nagander kan bättre än vad han har visat hittills.
4. Luleå såg ut att kunna blanda sig i striden om en topp 6-placering tidigare i veckan. Men i och med att man blandar och ger så har avståndet upp till strecket återigen utökats och det ser alltmer ut som att det blir play-in. Vad är det som fattas för att man ska kunna hitta en jämnare nivå?
Mutte: En spelare som hittar de öppnande passningarna. I.o.m. att Dixon blev en flopp saknar laget en offensiv center som kan hålla i pucken länge och öppna ytor för lagkamraterna. Det märks när det gäller offensiven och är en stor förklaring varför målskyttet hackar, för ofta fastnar Luleå i sarghörnen och kommer inte vidare. Ett brunkarmål kan trilla in, men alla gånger går det inte att kriga in pucken. Det behövs lite skicklighet ibland. Sedan tycker jag att ”Harju-effekten” varit ganska överdriven då Harju är lika trög på rören som tidigare och han är för sin storlek väldigt mesig i det fysiska spelet. Se bara på Emil Sylvegård, med ungefär lika mått, hur han kliver in i närkamperna. Harju har det bättre skottet, men med Sylvegårds tuffhet hade han varit en världsstjärna.
Ola: Luleå är i behov av skickliga spelare. Man fick det i Harju, men det räcker inte. Det behövs fler av hans kaliber. Dessutom hade man behövt det redan innan säsongen började. Sen så behöver man ett fungerande powerplay. Spelet i numerärt överläge har varit minst sagt bedrövligt hela säsongen. Och det har kostat många poäng.
5. Det är inte bara Luleå som har presterat ojämnt under säsongen. Det känns som att ovanligt många lag har hamnat i djupare formsvackor i år. Vad kan detta bero det på?
Mutte: Nervositeten att trilla ut är större än någonsin och spelare håller mer krampaktigt i klubborna. Ingen vill riskera trilla ut och vi har många hungriga allsvenska lag som vill ha en plats i SHL när ligan ska växa till fjorton lag. Alla vet vad som står på spel och det här påverkar givetvis prestationen ute på isen. Det slår hårt mot klubbarna både sportsligt och ekonomiskt att inte tillhöra eliten av svensk ishockey.
Ola: Ja, det är verkligen ovanligt många lag som har hamnat i längre formsvackor i år. Och det beror antagligen på att många lag är väldigt jämna helt enkelt. Att alla kan slå alla. Men efter januarifönstret så är det vissa lag som har höjt sig. Tänker på Saik som värvade Pesonen, FBK som värvade Rajala och Salmela och Frölunda som värvade Lasch. Alla har dem höjt sig ett snäpp efter det. Även Örebro och Växjö har hittat en högre nivå på slutet.
