Svenska Hockeyförbundets misslyckande
Ingen kan väl i ärlighetens namn ha undgått mediedrevet gällande Leksands ekonomiska doping. En doping som nu möjliggjort dalmasarnas återtåg till Elitserien. Detta avancemang väcker naturligtvis starka känslor hos mängder av motståndarsupportrar och konkurrerande föreningar. Men om man lyfter blicken så borde stor del av ilskan riktas mot någon som sett saker som detta i närmare ett decennium men valt att inte reagera, Svenska Ishockeyförbundet.
Att just Leksand varit årets fokuspunkt gällande oegentlligheter i sin ekonomi är ju naturligtvis bara toppen av isberget. I veckan har man kunnit läsa rubriker om hur Timrå söker ytterligare stöd hos kommunen för att klara av att finansiera sin överkonsumtion. Både Södertälje och Malmö har stora rekonstruktioner bakom sig där klubbarna undviker att behöva betala gamla skulder. Tittar man vidare så kan man hitta exempel där Växjö har finansierat sin nya arena med en kvarts miljard med stöd av sin kommun, där klubben också har befriats från amorteringar under ett antal år. Nu när betalningarna skall påbörjas så kommer klubben årligen behöva betala 14 miljoner kronor per säsong vilket gör att om Växjö faller ur elitserien så är klubben konkurrsmässiga över en natt. AIK Hockey räddades från konkurrs i o m serieavancemanget 2009/2010. Listan kan säkerligen utökas utan större ansträngning.
Det är uppenbart att svensk hockey lider, många klubbar överkonsumerar i jakt på snabba framgångar – förmågan att långsiktigt planera sin verksamhet är i det närmaste obefintligt i många av Sveriges elitklubbar.
Det svenska hockeyförbundet måste inse att de har misslyckats i sin kontrollfunktion, regelverket som existerar är hopplöst ifrånsprunget av klubbarnas avancerade organisationer med koncernstruktuer som försvåra skärskådning. Problemet är att bristen på kontroll skapar ett klimat där klubbar som sköter sin ekonomi drabbas dubbelt negativt, först klarar de inte av att konkurrera med fuskarna som använder pengar som inte finns som i steg två leder det till att ekonomiskt skötsamma föreningar missar möjligheten till ekonomisk tillväxt genom serieavancemang och slutspel. Klubbar som genomfört rekonstruktioner har ju dessutom fått ett frikort från sina skulder vilket gör att de återigen kan börja spendera pengar som konkurrerar med skötsamma klubbar.
Klassklyftorna mellan Allsvenskan och Elitserien är naturligtvis enorma med den mängd tv-pengar som skiljer serierna vilket naturligtvis lockar föreningar att ta större chansningar. Det svenska ishockeyförbundet måste här vara det kontrollerande organet som styr över föreningarnas utrymme för dessa chansningar. Ett av områdena som skapar denna gråzon är nu arenor, allt fler föreningar äger sina egna arenor med stora övervärden för att finansiera verksamheten. Min åsikt är att svenska ishockeyförbundet skall oberoende värdera arenornas värde och däremd frysa utrymmet för att succesivt svälla tillgången för att frigöra kortsiktigt kapital. Jag kan förklara det enkelt med att i fallet Leksand var arenan värderad till 100 miljoner kronor vilket är en löjligt summa för en arena vars enda egentliga värde är för laget som spelar där. Hade Leksands hockeylag inte existerat hade det inte funnits köpare av arenan ens för en tiondel av summan, det mest ekonomiskt försvarbara för kommunen hade då varit att riva arenan.
Ett annat steg som jag tycker hockeyförbundet bör driva är att klubbarnas egna kapital inte bara skall vara positivt utan även växa över tid till dess att de motsvarar en del av omsättningen stor nog att klara av ett fall ur högsta serien, ett minimum av 10-20% mot omsättning. Att en förening som omsätter 100 miljoner har en miljon i eget kapital och negativt resultat är ju knappast ett tecken på sund ekonomi.
Det tredje och sista förslaget jag anser behöver in är att kontraktklausuler där spelare är fria att gå till högre serier måste inkludera en viss övergångssumma som standardkontrakt. Detta för att klubbarna skall kunna skapa en mer långsiktig plan. Varje år dammsugs serierna på bra spelare från klubbar högre upp i näringskedjan, oftast utan ersättning. Jag anser att svenska hockeyförbundet bör stämma i bäcken och generera en återföring av kapital neråt i seriesystemet. Jag kan tycka att en elitserieklubb bör betala upp till en miljon för en allsvensk storspelare/stortalang som är kontrakterad, likaså bör allsvenskan betala upp till 100.000kr för en division ett spelare under kontrakt. Som läget är nu använder spelare och agenter klausuler som ett sätt att spela klubbar mot varandra. En pessimist kommer säga att detta innebär att spelare väljer bort Sverige, något som jag inte tror en sekund på om man ser det över tid. Möjligtvis under första året men vinsterna för hockeysverige blir långt större över tid.
Det finns säkerligen mängder av ytterligare åtgärder som man kan genomföra för att stabilisera klubbarnas vilda västern ekonomier, det måste finnas en stark kontrollfunktion som styr över utrymmet för klubbarna att ta ut svängarna. Det gynnar inte svensk hockey att klubbar blir dagssländor och löneeskalreingen springer vild för att nå snabb framgång. Svensk hockey måste hitta sin plats i världen och inse att vi aldrig kommer att kunna konkurrera med storheter som KHL och NHL och att det inte heller är något farligt.
Så min stilla vädjan till svenska hockeyförbundet blir:
- Bygg på upplevelsen och skapa spänning i serieupplägget istället för att tro att hockeyn kan få samma genomslag som fotbollen har i europa.
- Skapa ett klimat där skötsamma föreningar har fördelarna och fuskarna bestraffas.
- Ta kontrollen över hockeysverige och se till hockeyns bästa fäller avgörandet, dansa inte blint efter storklubbarnas pipa.
Vid pennan
Kelson
